Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jarl Hemmer, Morgongåvan, anmäld av Sven Rinman - Irja Browallius, Vid byvägar och älgstigar, anmäld av Margit Abenius - Hertha Odeman, Stora biografen, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kriget endast är en förbiglidande kuliss, men
den blir ju inte mindre betydelsefull för det.
Om den är hållbar, blir en annan fråga, som
Hemmer har sparat till nästa stora
problemroman — eller hellre, långt hellre till nästa
diktsamling!
Språket har den varma, uttrycksfulla
prägel, som Hemmer alltid förlänar sin andes
verk. Dess drastiska liknelser vore värda ett
studium för sig. Samtidigt är det starkt
dialektalt färgat, och där vimlar av ord och
vändningar, som äro obekanta för en landkrabba
från Stockholm. En sådan har också lite svårt
att föreställa sig ålänningarna tala så
innerligt själfullt och vackert, som Jarl Hemmer
kan. Därom vågar han dock icke hysa någon
bestämd mening. Sven Rinman
Fyra författarinnor
Irja Browallius: Vid byvägar och
älgstigar. Bonniers. 4: 50.
Hertha Odeman: Stora biografen.
Bonniers. 3: 50.
Gertrud Lilja: Stundom en idyll.
Bonniers. 5: 75.
Alice Lyttkens: — kommer inte till
middagen. Bonniers. 6: 25.
Bland novellerna i Irja Browallius’ bok
”Vid byvägar och älgstigar” förefaller mig
’Talets gåva” tydligast visa vad man mest
uppmärksamt forskar efter hos en debutant:
ett ansikte, ett eget handlag. Scenen är inte
stor. Det är en småskoleklass på landet för
de allra nyaste och minsta, närmare bestämt
i Närke. Men det lilla hörnet verklighet lever
i hög grad — den snabba, flygande kontakten
mellan lärarinnan där framme och barnskaran
i bänkarna, lärarens flicka som är så snäll
och Emma som är så dumviktig, och
mittibland alla de normala klassens två
problembarn, den gråtande Algot och den gåtfulla
Anna som bara tiger, och därtill — som en
levande atmosfär — hela barnflockens
intuitiva förståelse av att det här, som utspelas,
är någonting verkligen bekymmersamt. Den
tigande Anna, spröd och hård, med humorns
och elakhetens gnista i runda, vakna ögon och
en själ som vid beröring kryper långt in i sig
själv, är ett barnporträtt av rang. Skildringen
av hur talets gåva återvänder verkar
psykologiskt riktig öch tillfredsställande: det är
bild och gestaltning utan hjälp av teorier.
Och novellen ”Stina-Lena” skildrar hur en
asocial drömmare formas ut av ett öppet och
förtroendefullt barnsligt material.
Det är troligen i Irja Browallius sinne för
barnmjukhet och barnhårdhet som man har
att se hennes utvecklingsmöjligheter som
män-niskoskildrare. Dessutom finns det något
robust i sättet att knåda leran eller karva i
träet som också kunde tyda på möjligheter.
Inom genren folklivsberättelser lurar annars
lätt faran att stanna vid det utvärtes
etnografiska. Men berättelsen om tjänstepigan Långa
och hennes olyckligt iråkade trassel med två
fästmän samtidigt, en mörk och dansant för
hjärtat och sinnena, en ljushårig och
gårds-ägande för förnuftet och överjaget, hävdar sig
vid sidan av mindre självständiga bygdeskisser
som en vederhäftigt bra sak. Irja Browallius
spetsar inte gärna till konflikterna i hård
tragik, utan det är något mera jordbundet,
jämnt och sÖckent hon vill ha fram. — Hon
har realistens kärlek till ett ansikte som
uttrycker något — ”ett sådant där tunt, blekt,
ödmjukt och på samma gång sammanbitet
ansikte, misslyckat, ömkligt’”. Men för
skildraren är ett sådant ansikte en uppgift och ett
fynd.
Författarinnan använder närkesmål i
dialogerna. Man hajar till inför en filologisk
styggelse som ”e hare”, ”e oxe”, ”e pj asker”
och ”e karl”, andra mindre otvetydiga
masku-liner att förtiga. Ett sådant fel avslöjar
ohjälpligt huvudstadsbon: det är för ett
oförvillat språksinne lika stötande som att kalla en
oxe för hon, och man undrar hur det står till
med den dialektala korrektheten i övrigt. —
Men sakligt förmår Irja Browallius ge färg
och trivsam stämning från den provins där
poeten Jeremias i Tröstlösa har diktat om
gulltofsahöna — det rara men envetna djuret.
Uppslaget i Hertha Odemans fjolårsroman,
den träffande och fint känsliga
triangelhistorien ”Erna, John och Dora” var originellt och
utsatte, kunde man säga, svärmorsproblemet
för psykologisk belysning. Ämnet i ”Stora
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
