Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Hertha Odeman, Stora biografen, anmäld av Margit Abenius
- Gertrud Lilja, Stundom en idyll, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
biografen” hör inte heller till de allmänt
slitna och begagnade. En ung man, Arne
Weland, har från sin tidigaste barndom råkat
i oupphörlig och skrämmande kontakt med
döden: hans föräldrar dör, hans faster som
har tagit hand om honom dör, hans bästa vän
drunknar, hans fästmö ryckes hastigt bort av
samma obarmhärtiga makt. Följden blir en
outredd neuros. Arne rymmer i skräck från
Sverige och blir globe-trotter på kontinenten.
Vid hemkomsten är hans inre fortfarande
labilt och det förefaller honom som om han
ständigt och jämt attraherade döden:
gränserna mellan dröm och verklighet plånas ut
och hans sinne ”flackar redlöst som en låga
i drag”. — Men hans sjukdom blir till sist
botad genom ingripande av ett livligt och
verk-lighetsbetonat ungt fruntimmer, vars känslors
naturliga friskhet svarar mot hennes tals och
tankars vighet: ”Fanns det någon annan
människa, som det kunde se så synd om ut?” till
exempel.
Dramatisk nerv och artistisk sensibilitet
finns i det mesta Hertha Odeman skriver,
snabba lynnen och humörer, men hon har
denna gång knappast syftat högre än att ge
underhållning. Naturligtvis kunde man unna
en författare att i frid och ro få släppa av på
sina krav något tag, utan att recensenterna
omedelbart behövde stämma upp sitt
gläfsande skall och missnöjda morrande, men
denna begåvade författarinna har förut skrivit
så mogna och konstnärliga saker att det är
svårt att avstå från krav.
*
I sin nya roman — den tredje i
ordningen — behandlar Gertrud Lilja motivet
Kain och Abel, två bröders förhållande till
varandra. Det hela berättas i jagform av deras
syster, vars kärlekshistoria utgör ett bimotiv.
Den ytterst svåra konflikten övervinnes till
sist i harmoni. Man kan tveksamt fråga sig
om den hade gjort det i verkligheten. De
brutala och dunkla instinkterna är inte Gertrud
Liljas domän. Men det är å andra sidan sant
att livet är ”stundom en idyll”, och en
författare må ha rätt att klippa av
händelsetråden just när idyllen råder.
Det är rösten man fäster sig vid hos Gertrud
Lilja. Den har egenskaper som fångar in
uppmärksamheten och håller den kvar —
intimi
tet, klar enkelhet, mjuk disciplin under en
inträngande personlig önskan att nå hjärtan,
gärna ensamma, enstaka, hellre de bedrövade
än de lyckliga. Tankar kommer till henne
lätt: det ligger ofta en sentens eller aforism
färdig i novellerna, som väl torde vara
Gertrud Liljas naturligaste uttrycksform. När
hon nu skriver en roman får den självfallet
en komposition som lämnar mycket spelrum
åt personligheten, åt hennes till tanke och
livsbelysning förvandlade erfarenheter. —Jag
tycker minst om Gertrud Lilja när hon talar
om rena dagsaktualiteter — det låter
oupp-levat, fåglarna vete varför — och bäst om
henne när hon talar om hjärtats fina och
flyktiga rörelser: bitterhet och kräsenhet, sårad
ensamhet, kärlekens preludier och vänskap
och när hon uppväcker barndomsminnen med
lantlig svalka och lukt — sädesskylar,
kråk-svärmar, lingon och höståkrar. I det starkt
personliga kapitlet ”Sjukbesök” får man veta
vilka egenskaper Gertrud Lilja högst värderar
hos människor. Det är: ”ärlighet, frihet från
strebertum, hänsyn för medmänniskors
intressen, helst också en smula humor, självironi
och intelligens”. I samma kapitel håller hon
räfst med sig själv och det en aning
rättfärdigt dömande i sitt väsen. Det pågår i Gertrud
Liljas författarskap en ständig intressant
dialog mellan en kräsen, fordringsfull människa
och medmänniskor som inte håller måttet.
Författarinnan berättar följande sententiösa
anekdot: ”— jag har en gång i mitt liv träffat
en författare som var människa i första
rummet och konstnär i andra, med vett och vilja.
En kritiker förebrådde honom att han inte
skildrat ångesten hos en själssjuk tillräckligt
suggestivt. — Har du känt ångest? frågade
författaren. — Nej, gudskelov, sade kritikern.
— Men det har jag, sade författaren. — Nå,
då så . . . sade kritikern. — Just därför, sade
författaren. Också den gången höll jag andan
och tyckte att det var skönt ätt leva: det fanns
en människa, som var så rädd om sina
medmänniskors själar, att han avstod lite av sin
författarära.” — Man har behov att tillägga,
att som författare var detta en dålig
författare. Måste inte sanning gentemot ämnet, utan
goda eller onda biavsikter, vara författarens
enda uppgift; med äran är det väl en annan
historia? Men invändningen träffar ju
inga
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Aug 21 15:00:56 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-9/0059.html
