Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - John Karlzén, Vägen till paraplyet, anmäld av Georg Svensson - Gustav Sandgren, Samuel, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lig kännedom och klar åskådlighet.
Författaren själv skulle man vilja karakterisera som
en realist med fantasi och humor, en naturlig
skribent, som har ovanligt lätt att finna ord
och söm har roligt när han skriver. Däruti
och i sitt minne för detaljer påminner han
om Waldemar Hammenhög. Men i motsats
lill denne småborgerlighetens knipsluge och
osammansatte skildrare är Karlzén en
bohemnatur och egocentriker, snarast av den
intelligenta svenska överliggartypen. Han är djupt
och smärtsamt engagerad i livsproblemen,
och hans fräckhet är ofta blott en grimas att
dölja ångesten bakom.
Bohemer äro också nästan samtliga dessa
svenskar i Buenos Aires, som här fått sin
skildrare. Gästerna på pensionat Jönsson,
adress Sarandi 1146, påminna närmast om ett
homogent alkoholiserat matlag i Lund eller
Uppsala på den så kallade gamla goda tiden.
De äro kontorister och ingenjörer, som alla
mer eller mindre fått sina förhoppningar på
Nya världen grusade och som blivit alltför
inkörda i den nya miljön för att tänka på en
återresa till Sverige. Läsaren förberedes på
att det konsumeras avsevärda kvantiteter sprit
i denna roman. Vickson, Ekegren, Regner,
Palm et consortes supa med fatalistisk energi
för att döda sin ensamhetskänsla i den stora
främmande staden, vars lukt aldrig deras
dalska eller småländska näsborrar riktigt bli
kloka på. De ha för länge sedan avskurit
kontakten med hemlandet, och de ha icke lyckats
rotfästa sig i den nya jordmånen. Endast i
spritångornas vänliga hägn lyckas de ibland
övertyga sig om att de äro ett muntert lag av
icke alldeles misslyckade genier. Tills de
stupa i säng eller en vacker dag göra en mera
definitiv sortie genom att äta en tub
veronal-labletter eller skära halsen av sig. Det är ett
pokulerande och vigilerande utan all ända,
då och då avbrutet av en dylik skräll, som
för ett ögonblick stämmer till eftertanke men
snart är glömd. Detta låter ju makabert, och
makabert som en Bellmanskrog är också
pensionat Jönsson. Men liksom
Bellmanskro-gen har miljön både sina vackra och gripande
sidor. Gossarna äro i grund och botten
hyggliga barn, som det är synd om. De ha råkat
i en isolering i vilken de äro dömda att
förbli. Ingen bryr sig om vad som blir av dem,
därför kunna de utan sociala hänsyn göra
kål på sig själva.
För att lätta upp den schabbiga tragiken
och väl också för att tillfredsställa
konventionens krav har författaren i sin
miljöskildring lagt in en kärlekshistoria med happy end.
Bokens hjälte och författarens alter ego lyckas
genom kärleken till en irländska finna vägen
ur försumpningen till paraplyet, symbolen
för den borgerliga respektabiliteten. Det vore
överdrift att säga att historien är trovärdig.
Författaren har inte sin styrka i psykologien,
och han har haft ett visst besvär med att
under romanens gång förädla vad som
ursprungligen blott var en sensuell inklination
till en ren och vacker känsla med så
kallade hederliga avsikter.
Nationalitetsskillna-den mellan de båda älskande, som väl ändå
måste utgöra ett psykologiskt problem, har
han dessutom helt förbigått.
Har alltså ”Vägen till paraplyet” som
roman sina tydliga brister, så tvekar man
likväl icke att hälsa John Karlzén välkommen
som författare. Han har humor, intelligens
och stil. När han pratat av sig en del av sin
akademiska svada, bör han kunna bli en kraft
att räkna med i vår litteratur.
Georg Svensson
En livsberusad
Gustav Sandgren: Samuel. Roman.
Bonniers. 4: 75.
Gustav Sandgrens nya bok är ganska ojämn.
Där finns sidor som blomma och blossa och
andra som äro förunderligt döda. Där finns
äkta och levande ting och sådana som synas
mig enbart tillgjorda och förkonstlade, såsom
till exempel den figur som kallas
Regnbada-ren. Där finns episoder, som ge en en stöt för
bröstet: glädjeflickan Anna med sin
celluloid-docka, som hon hyr rum åt och vårdar som
sitt barn; cynisk realism mitt i prosalyriken:
berättarens bror med sin kraftförkunnelse och
sitt kulspruteevangelium i
nationalsocialismens eller kommunismens tecken, sekundärt
vilketdera. Däremellan ligga likgiltiga och
intresselösa partier som berättarens redogörelse
för sitt vardagsliv och sina erotiska
upp
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
