Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Holger Ahlenius, Gustaf Hellström, anmäld av S. S—e - Sven Haglund, Mitt lappliv, anmäld av S. B. - Valdemar Langlet, Till häst genom Ungern, anmäld av S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det vara att ställa in Hellström i kapitlet
”svensk bergsonism”; den lilla skriften ”Vår
tids ungdom” är avgjort något av det
klokaste som av en svensk skrivits om Frankrike
och kan ännu med fördel studeras. Man finner
där också, att Hellström aldrig lät fresta sig
att identifiera den bergsonska, filosofiska
aktivismen med den politiska; Siwertz tvekade
som bekant rätt länge inför problemet. En
■fin iakttagelse är, att Stellan Petréus’
Geijerstudier spegla författarens egen utveckling:
liksom Gei jer efter många års plågsam tvekan
först efter sin Englandsresa fann sig själv, är
det kontakten med den anglosachsiska världen
som hjälpt Hellström ur hans ungdoms
esteticism. (Som bekant har Hellström — i
”Polismästaren och riddaren Carl Heribert
Malmros” — försökt skildra sin ungdom som allt
annat än en idyll; Ahlenius gör här den
intelligenta kommentaren, att det ju ändå inte
är ”det påfrestande bohemlivet eller de
svårlösta andliga problemen i sekelskiftets Lund,
som bringa Hellströms polismästare på fall,
utan just en av efterkrigstidens uppslitande
sociala strider” — vilket förefaller avgöra
saken.) S. 5—e
En bok om lappar
Sven Haglund: Mitt lappliv. Wahlström
& Widstrand. 6: 50.
Man överraskar sig med att bli överraskad,
när man får Sven Haglunds bok i händerna.
Det talas och skrivs ju så märkvärdigt litet
om lapparna här i landet. Vederhäftigt vill
säga. Här ha vi innanför gränserna ett i det
allra närmaste primitivt folk, en under
sagotiden genom Ryssland och Finland invandrad
rest av en för övrigt försvunnen ras. En liten
men livsduglig stam av livliga, rörliga,
intelligenta människor, i stort sett levande under
samma förhållanden och på samma sätt som
för tusen år sedan. Knappast svåråtkomliga
och inte just svårtillgängliga. Och de böcker
om deras liv, som blivit skrivna av kunnigt
fölk, kan man räkna på fingrarna. Det är
ganska märkvärdigt. På tio år utkomma tusen
böcker om alla jordens länder och folk. Och
kanske en om lapparna.
Sven Haglund har följt köngämälapparna
på vårflyttningen från Saivomuotka till Norge,
en sex veckors färd i etapper. Från senvinter
till tidig vår. Han är en gammal tränad
journalist, van vid rörelse, van vid att
acklimatisera sig i främmande miljöer, van vid att se
och lyssna. Han är inte sentimental. Han hör
gudskelov inte till dem som vill ”göra
någonting för de stackars lapparna”. Han klappar
dem inte på huvudet, men faller heller inte i
farstun. Han har gått rätt på dem och gjort
ett bra reportage. Man får veta mycket om
nomadlapparnas liv och leverne, deras
livsföring, mathållning, bostäder, renskötsel, sätt
att färdas. Inte så mycket om dem själva. Mer
än ett reportage blir det givetvis inte, man
lär inte känna ett folk på sex veckor. Det är
bokens svaghet, den väcker en aptit som den
inte förmår mätta, här antydes så mycket som
man vill veta mer om.
Men ett bra reportage är det som sagt, ett
reportage i ord och bild, utmärkta bilder.
Haglund ger, ibland verkligt suggestivt,
nomadlivets stämningar. Ger — och det är litterärt
sett det bästa i boken — uppbrottets
hals-över-huvud-stämning, när ”renarna komma”
och lapparna bara ha att följa. När betet är
slut på en plats och hjorden plötsligt ger sig
av, drar i väg — ”en oregelbunden, vältrande
massa, en formlös enhet, som när som helst
kan upplösas som en dimma, varom den också
mycket påminner — en gråbrun
framvältrande dimbank”. Ger stämningen av yr och
uppsluppen ferieglädje vid framkomsten till
målet, sommarlägret i Norge, där vintern
äntligen på allvar släpper sitt tag, där
Golfströmmens milda luft möter. Och våren.
”Mitt lappliv” är bra, men man vill ha
mera lappliv. S. B.
Boken om Ungern
Valdemar Langlet: Till häst genom
Ungern. Wahlström & Widstrand. 12:—.
Valdemar Langlet är en av de
förvånansvärt få människor, som ta sig för att resa till
häst. Ett sätt att färdas, som, jämsides med
segling, står oändligt högt över alla andra
fortkomstmetoder. (Mellan båten och hästen
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
