Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ernst Wiechert. Färjkarlen, anmäld av Th. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
syner långt bortom denna världen. Han
vänder sig hastigt om och tittar mot stugan. Men
lakanet hänger för fönstret, och i eken över
det gråa taket sitter bofinken. När han åter
ser ned, har kättingen rört sig och bilden
sjunker sönderbruten i djupet.”
Sådan är Jürgen Doskocil, stark och
klumpig som en björn, tålig och ödmjuk. Barnen
sjunger nidvisor om honom, därför att han är
så ful, och därför att hans hustru gett honom
horn med en annan. Men barnet är dött och
nu är hustrun också död, han är ensam med
sin get, sin båt och sina nät. Då och då slår
någon vägfarande på plogbillen vid färjläget:
"Hämta över!” Det är hans liv. En dag
kommer Marte Grotjohann och hennes far. De är
mormoner och har sålt sitt torp för att fara
över till Utah, och nu har de gått vilse i
skogen på väg till släktingar, som de ska vistas
hos, tills det blir klart med biljetter och pass.
Jiirgen undrar på sitt naivt sluga sätt, om hon
känner till någon som skulle kunna hjälpa
honom i huset, medan han är ute och fiskar,
och det blir bestämt att hon ska stanna hos
honom tills vidare. Marte har redan haft en
del erfarenheter av kärleken, men det
förhållande som nu utvecklar sig mellan dessa
bägge enkla människor får en helt annan och
djupare prägel. Vad som endast varit lust blir
betydelsefullt allvar, samma allvar som
frågan om havren på åkern som Jürgen odlar
upp, ska mogna till skörd eller förstöras av
röta och frost. Mormonpredikanten Mac Lean,
som spelar kort för sig själv om kvällarna
med fotografier av nakna flickor, som
”biktat” för honom, bor i den gråa byn på andra
sidan floden. Han förklarar för Marte, att
hon enligt deras religion först måste tillhöra
honom såsom präst, innan hon ger sig åt
Jürgen, och då hon vägrar, lovar han bedja
varje kväll till de tusen dagarnas heligas gud,
att hennes livsfrukt måtte födas blind. Hans
hot förskräcker henne, hon utträder ur
församlingen och viges vid Jürgen av
sockenprästen, som ger henne en bibel till minne.
Vid islossningen svämmar floden över, och
de måste flytta upp på vinden. Hon ligger där
och tänker på Jürgen, som är ute för att rädda
båtarna, och på barnet, som hon bär i sitt
sköte, då hon plötsligt kommer ihåg bibeln,
som blivit glömd där nere. Hon kliver utför
stegen för att rädda den, men hon är tung och
faller i det iskalla vattnet. Trots alla Jürgens
ansträngningar att gnida henne varm, förlöses
fostret för tidigt. Slaget träffar dem bägge
med fruktansvärd kraft, och för Marte är det
inte längre möjligt att ge sig hän åt Jürgen
som förut. De hämtar väl att börja med en
smula tröst och kraft av att havreåkern
räddats undan översvämningen, men när Jürgen
en morgon kommer ut och sin vana trogen
låter blicken glida bort mot det grönskande
fältet, innan han ger sig ut med sina nät,
finner han till sin förtvivlan, att någon
skördat hans sådd och skördat den för tidigt. Mac
Lean har hämnats. Tiden nalkas för
mormonernas avresa, och Marte jagas allt häftigare
av tanken, att han inte får resa, förrän han
löst henne ur bannet, lovat att upphöra att
bedja. Jürgen vill ha en son och hon längtar
efter att få ge honom en, men hon kan inte
uthärda tanken på att han ska födas blind.
Gång på gång smyger hon till Mac Leans
koja, medan Jürgen är ute, gång på gång
vänder hon tillbaka. Till slut går det inte att
uppskjuta längre, hon gör honom till viljes, men
när hon ber honom lova att aldrig mera
upprepa sin fruktansvärda bön, fordrar han till
gengäld, att hon ska komma till honom tre
gånger varje vecka. Han ska inte alls lämna
byn, bara följa utvandrarna till båten och
sedan vända tillbaka. Då stöter hon kniven
i hans bröst och går till sina domare, sedan
hon givit Jürgen det löfte han väntat på.
Denna torra redogörelse för det
huvudsakliga händelseförloppet kan tyvärr inte ge
någon föreställning om den suggestiva kraft
varmed författaren skildrar dessa
ursprungliga och omedelbara människors strid för sitt
liv och sin kärlek. Det står en doft av mull
omkring dem, och om det inte vore för
smattret från en motorbåt, skulle man kunna
tro sig försatt till en längst förfluten tid.
Färjkarlens gestalt har den monumentala
resningen hos ett mossbelupet flyttblock eller en
knotig ekstam. Förmodligen glömmer man
honom inte så snart. Bifigurerna är tecknade
med förståelse och humor. Minst övertygande
är kanske Marte och Mac Lean. Han är alltför
mefistofelisk, och hennes bild är en smula
suddig, men inte så mycket att tragediens
sannolikhetsprägel går förlorad. I sin helhet
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
