Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ernst Wiechert. Färjkarlen, anmäld av Th. N. - Marguerite Steen, Den vita hingsten, anmäld av Johannes Edfelt - P. G. Wodehouse, Psmith ordnar saken, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är boken värd all den möda översättarinnan
nedlagt. Man vill bara inte ha för många av
samma sort, genren är farlig för den som inte
är mästare. Th. N.
Den vita hingsten
Marguerite Steen: Den vita hingsten.
Översättning av Ella Byström. Natur och
Kultur. 5:90.
Omslaget till Marguerite Steens nyligen till
vårt språk överflyttade roman, vars engelska
titel är ”Stallion”, utgöres av en bild av en
sig stegrande vit hingst. Det får nu lov att
fattas symboliskt. Denna roman tillhör minst
av allt det bleksiktiga släktet, vare därmed
inte sagt, att den skulle sakna litterär
förfining. Den handlar om jordbundna, starka
passioner, om blodets pockande krav och
hannens kamp om honan. Allt detta skildrar
Marguerite Steen med en naturalism, som
verkligen gör skäl för epitetet oförblommerad,
med en nakenhet i uttrycket, som skulle
förefallit den viktorianska erans kvinnliga
författare otänkbar eller horribel. Oss däremot
förefaller den kanske endast alltför naturlig. I
vilken grad författare och profeter som Joyce
och Lawrence brutit väg för en erotisk
naturalism av den art, som Marguerite Steen odlar,
är inte alldeles lätt att på rak arm avgöra.
Så mycket torde i varje fall stå fast, att en
roman sådan som den föreliggande måste ses
mot bakgrunden av dessa författares
frispråkiga insats, som vare sig det nu varit
väl-signelsebringande eller inte lagt grunden till
en ny litterär konvention, och detta inte enbart
i England.
I lantlig engelsk miljö utspelas händelserna
i Marguerite Steens roman. Huvudpersonen är
hästskötaren Jim Devoke, en primitiv och
starkt erotisk natur, som i bitterhet över att
hans hustru ej fött honom en son hänger sig
åt robusta förbindelser med de kvinnor, som
händelsevis komma i hans väg. Så möter han
en dag sitt öde i Tamar, en kvinna av
zigenarblod, som kuvar och gäckar honom, sårar
honom till döds i hans manliga fåfänga och
slutligen driver honom så långt, att han, bragt
till ursinne en kärleksnatt, kastar vitriol i
ansiktet på henne. Hans hustru, den kloka,
tåliga och starka Ursula, visar honom ett hart
när änglalikt överseende; ja, hon går så långt
i sin godhet, att hon beslutar att ta till sitt
hem den vanställda zigenarkvinnan, som för
övrigt väntar ett barn, till vilket Jim Devoke
är upphov.
Det låter rövarromantiskt nog, men så som
Marguerite Steen berättar det är
huvudförloppet, det yttre och inre, trovärdigt, logiskt
och konsekvent. Också i detaljer är hennes
bok psykologiskt oangripbar. Denna
författarinna visar sig vara en människoskildrare av
rang. Johannes Edjelt
Wodehouse
P. G. W o d e h o u s e: Psmith ordnar saken.
Översättning från engelskan av Vilgot
Ham-marling. Bonniers. 4: 75.
Det hände i England, där konvenansen visst
inte är så stor, som man i allmänhet
föreställer sig, att en recensent — och till på
köpet i den respektabla Observer — stämde
upp en recension på vers, rimmad och
schvungfull vers därtill. Man måste vara på
ovanligt gott humör för att ta sig för något
sådant, ty det skulle knappt väckt större
uppseende, om en herre kommit sjungande mitt
på blanka förmiddagen på en trafikerad
Lon-dongata. Den bok, som gav anledning till
glädjeutbrottet, var författad av P. G.
Wode-house. Recensionen måste anses vara
kongenial med sitt ämne, ty i Wodehouses böcker
uppträda människorna gärna på ett dylikt
obehärskat sätt. Det är en värld för barn och
dårar, och har man alls intet sinne för
nonsens, gör man klokast i att stanna utanför.
Det har icke saknats försök på sistone att
förklara Wodehouse för en stor författare, en
stilkonstnär och psykolog av rang. High-brow
kritiker ha rentav funnit ett nöje i att göra
honom till föremål för djupsinniga analyser.
Wodehouse har i det fallet beskrivit en karriär
som är parallell med Chaplins. Och visst kan
man om båda dessa komiker säga, att de äro
konstnärer med intelligens och sinne för
mänskliga värden. Men man närmar sig dem
i alldeles felaktig anda, om man hela tiden
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
