Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - P. G. Wodehouse, Psmith ordnar saken, anmäld av Georg Svensson - J. W. Fabricius, Skeppskamraterna, anmäld av S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sitter på spänn för att upptäcka djupa
undermeningar och stilistiska finesser. Ty det
väsentliga i deras humor är icke
beräkningen utan infallet, den blixtsnabba och
överraskande inspirationen. Deras geni ligger
i det fenomenalt vitala humöret, som inte
känner av ansträngning och döda punkter
och aldrig behöver konstruera fram
roligheterna. Man träffar ibland i verkliga livet
sådana obesvärat roliga människor, men i
konsten äro de lätt räknade. I litteraturen
finns det ingen, som i lika hög grad som
Wodehouse äger förmågan att roa på ett
fullkomligt osökt och opretentiöst sätt.
Skulle man försöka rent litteraturhistoriskt
och målmedvetet (alltså fullständigt
oförstående) bedöma Wodehouse, skulle resultatet
bli skäligen torftigt. Han skulle få beröm som
en god farsör med skicklighet att uppfinna
och puzzla ihop en sinnrik intrig. Man skulle
också skänka erkännande åt hans förmåga att
träffande och lätt chargerat återge engelska
typer och miljöer: den imbecille lorden, den
unge dandyn och sportfantasten, den
dominerande äldre tanten, den stygga gossen, den
fruktansvärde börsmagnaten, den fulländade
betjänten etc.; den eleganta ungkarlslyan,
herrgården, chefsrummet, värdshuset etc. Vidare
skulle man uppskatta hans lätthet att återge
dialog och speciellt då den senaste jargongen.
Man skulle avsluta recensionen med att
beteckna Wodehouses böcker som god,
intelligent och humoristisk underhållningslitteratur.
Allt detta kan sägas om ett par hundra av
de tvåtusen romaner, som utkomma i England
per år. Vilket icke kan rubba den för övrigt
allmänt utbredda uppfattningen, att
Wodehouse är unik. Det är tråkigt att behöva
utfärda ett sådant kategoriskt omdöme, men
längre tycks man icke kunna komma. Resten,
det som ger honom hans säregna charm, tycks
förbli hans hemlighet, hans personlighet.
Den sista till svenska utmärkt översatta
Wodehouser omanen heter ”Psmith ordnar
saken”. Den handlar om en synnerligen
komplicerad stöld av ett pärlhalsband och
rymmer åtminstone en scen, som förtjänar att bli
kallad odödlig. Det är när den duglige
sekreteraren Baxter i förtvivlan över att
pyjamasklädd vara utestängd från slottet Blandings
söker väcka lord Elmsworlh genom att kasta
in blomkrukor genom hans sovrumsfönster.
Låter det fånigt? Då bör ni absolut inte läsa
”Psmith ordnar saken”. Georg Svensson
En holländsk
sjöroman
J. W. Fabricius: Skepp skamrater na. Fyra
pojkars äventyr bland vågor, vrak och
vildar. Skoglunds. 5:—.
”Skeppskamraterna” presenteras närmast
som pojkbok. Det är inte adekvat.
Huvudpersonerna är visserligen några pojkar, men
boken är till sin karaktär ingen äventyrsbok,
utan en sjöroman, en krönika om ”Nieuw
Hoorns” olyckliga Indienresa under kapten
Bontekoés befäl.
Holländska ostindiska kompaniets fartyg
”Nieuw Hoorn” startade från Texel den 28
december 1618 för den vanliga färden runt
Godahoppsudden. Efter en på många sätt
olycklig resa eldhärjades och sjönk det
utanför Sumatra den 19 november 1619. Största
delen av besättningen räddade sig på skilda
vägar och genom diverse äventyr fram till
Java. Färden är sedd genom några
skepps-pojkars ögon.
Fabricius kan sin sak. Bokens förra hälft,
till och med skeppsbrottet, är en utmärkt
sjöberättelse från Hollands stora tid. Det är
riktig luft i den, frisk, hård luft. Det är riktigt
sjöfolk som figurerar. Det är ett litet stycke
sjöfarts- och kolonisationshistoria man får, en
stark stämning av oceanresa och
pioniärföre-tag. Synd bara att den svenska översättningen
är gjord efter en förkortad engelsk upplaga.
Man har hela tiden den irriterande känslan
att skildringen är censurerad för ungdom.
Originalets bredd och kraft har tydligen till
stor del gått förlorad.
Bokens senare hälft, som skildrar
pojkarnas upplevelser i Sumatras djungler, är rena
äventyrsboken och saknar dessutom den förra
delens litterära kvaliteter. Men det kan ju
också bero på den engelska bearbetningen.
Nå, boken är i sin svenska form utgiven
som pojkbok, och som sådan är den all
right. Men när man har läst den, längtar
man efter originalet och önskar att man kunde
holländska. S. B.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
