Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Segerns nederlag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGERNS NEDERLAG
Nils var så pojkaktig och frisk. En god
kamrat. Ingrid och han var ett ståtligt par,
ett lyckligt par. Manfred tänkte redan från
början på om Nils kunde vara en bra älskare
med sin pojkaktighet och sin nästan
sportaktiga friskhet. Kärleken var så enkel för
honom, enkel och sund. Den bestod i en enkel
och sund beundran för Ingrid, och hans
fysiska förhållande till henne måste vara
enkelt och utan variation. Trodde Manfred.
Manfred ironiserade lite smått över denna
enkla sundhet — det är icke den som binder
kvinnorna, tänkte han. Kan den binda Ingrid?
Då han dansade med henne förnam han
hennes kropp som en mystisk ljuv värme,
som något outforskat och lockande. Hon kom
honom att återigen flamma upp i den gamla
drömmen om kvinnan med sagolika riken
inom sig, i kropp och själ, om kvinnan vars
kropp var en port till ett underligt land fyllt
av sånger och undersköna blomster. Han såg
in i hennes ögon, de var dunkla och glada,
liksom medvetna om outsinliga källsprång
ur det varma livsmörkret inom henne. Och
han tryckte henne en smula hårdare emot
sig. De sade inte mycket till varandra. Men
han kände att hon besvarade hans händers
meningsfulla tryck. Allt detta var en aftons
verk, en liten sällskapsafton med grogg och
grammofondans.
Ett svinaktigt förräderi mot Nils och
Elsa.
Elsa som Manfred var gift med sedan
tre år.
Elsa som var både god och trogen och
rar.
Och Nils som var en så bra kamrat.
Manfred satt och tänkte alla de här
tankarna i tur och ordning på en restaurang.
Han kunde gå och komma som han ville om
dagarna, han som levde på att vara free
lancer inom tidningsvärlden. Elsa arbetade
förstås. Och Ingrid kunde också gå och
komma när hon ville om dagen. Nils arbetade
förstås.
Han var kär i Ingrid, det hjälpte inte. Han
ville ha henne. Han ville att hon skulle se
på honom med sina dunkla, varma ögon och
röra vid hans kind med sina vackra händer.
Han ville äga henne, kropp och själ, sjunka
ned med henne i det där underliga, mörka,
väldiga som återger färgerna och dofterna åt
livet när det kantstötts och skrapats och
urblekts av vardagens gråa ström. Han behövde
Ingrid för sin roman som han inte kom någon
vart med. Det var fel att hon skulle gå med
allt det där inom sig utan att Nils förstod
det, utan att Nils mer än pojkaktigt lekte med
henne, lämnade henne orörd. Var det inte
längtan i hennes dans med honom, längtan
efter något större och mera upprivande,
längtan efter den mörka elden, längtan efter
sin egen födelse genom sin kropp och själ
tillsammans med Manfred?
Romantik, försökte han och stack apatiskt
gaffeln i en ostskiva. Nils och hon lever ett
stilla, vackert liv tillsammans, alldeles som
jag och Elsa. De behöver inget annat. Det
behöver kanske inte jag heller. Det är livets
mening att allt skall vara smågrått, småbanalt
och smålyckligt. Det är på det småbanala
och smågråa som kulturen står, det är den
grund på vilken alla moderna bekvämligheter
grundas. Funkishus och sopnedkast,
socialförsäkring och mönstergill fattigvård. Allt
det andra är romantik, det behövs inte, det är
bara sysslolöshet.
Han strövade genom staden.
Att tänka sig att några körtlar skall
åstadkomma en sådan lycklig galenskap, tänkte
han. Hon kom ut till mig i köket då jag
gått ut dit för att dricka ett glas vatten
ovanpå all groggen. Hennes ögon glänste,
ja glänste. Som stjärnor, som sällsamma
smycken. Och vi bara såg på varandra
och rörde inte vid varandra och jag kände
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
