Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Segerns nederlag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
blodet gå i små virvlar genom ådrorna, gå
i små darrande virvlar. Ingenting hade de
sagt, inte ett ord. Hon tvättade händerna och
han lämnade henne då hon tog itu med att
breda smörgåsar som de skulle ha som en
liten avskedsfrukost.
Så hade han aldrig känt för Elsa. Ofta då
han skulle lägga fram sina litterära planer
och drömmar för Elsa, stoppade han upp
efter de första orden och förklarade bort
saken. Han kunde inte. Elsa var så
uppmärksam och så intresserad, men det var något
i vägen med hennes själ. Den vägrade att
öppna sig, att ta emot. Men hur kunde han
inte meddela sig med Ingrid, ja han hade inte
försökt det än förstås, men med henne skulle
det vara en annan sak, hon skulle varligt ta
emot de sköra orden som blommor i sitt sköte
och inte ett av dem skulle förlora sin doft av
att sägas och höras.
Men viktigast var förstås drömmen om
deras kärlek. Hur kunde han få den där
känslan inför Ingrids kropp att han skulle
kunna locka ur den oanade lustmöjligheter,
förnimmelser av eld och ström. Hon
befruktade hans fantasi på ett nytt sätt, kom honom
att känna sig rik, outforskad, nyfödd.
Bittert: De var båda gifta med andra.
Elsa skulle träffas som av ett brutalt slag.
Nils skulle få sin sunda, kamratligs värld
slagen i spillror, han skulle bli osäker,
kanske få ett dödssår. Han älskade Ingrid.
Manfred visste det. Han älskade henne ärligt och
djupt. Han skulle aldrig bry sig om någon
annan på det sättet.
Bittert: Att mänskliga* förhållanden sitter
så hårt, växer så in i köttet på människorna.
Alldeles likt såna där bortglömda järnband
som man satt kring unga träd och som trädet
sedan växt över, svullet och sårigt och
omöjligt att avlägsna.
Bittert: Vem skulle öppna Ingrids dörrar,
göra henne skön och lycklig så som hon
förtjänade? Skulle hennes skal tillåtas att växa
sig hårdare, tätare, skulle hennes
gudomlighet kvävas och dö av vardagens rutin?
Ja, sade han halvhögt för sig själv och bet
ihop tänderna. Ja. Allt ska offras för det
smågrå.
Men om torsdag måste vi träffas i alla
fall . . .
O
Han gick omkring i de två rummen, leende
och osäker. Han hade hälsat på henne skyggt
och de hade inte sett på varandra. Rummet
gungade, hans själ gungade, han var både
lycklig och förtretad. Förtretad över alt han
inte kunde sätta sig på en stol och hålla sig
lugn.
Elsa hjälpte Alice, Ernsts fru, med att sätta
fram maten. Hon var alltid så lugn och bra,
Elsa. Lilla rara Elsa. Stackars Elsa. Manfred
kände en vemodig ömkan med henne, med
alla de närvarande, framför allt med Nils.
Nils skrattade så pojkaktigt, det var något
över honom som om han just kom ur skogen
med ränseln på ryggen, full av skogsluft och
omedelbarhet, utan alla mörka hörn och
ovädrade instinkter. Manfred ömkade
enkelheten och. sundheten, det där som gör livet
till en skurad förstuga, till en ren yta och
sedan ingenting. Manfred ville det okända,
ville att livets yttre företeelser skulle vara
som en tunn hinna över oändliga djup,
lyckliga djup. Han ömkade Ernst och han ömkade
sig själv och tyckte att han var en snobb och
en grinpelle.
Han drack för mycket vid bordet. Han
tålde ju så mycket också, ruset nådde aldrig
högt på hans intellekts klara glasklippa, det
stack alltid upp ur stormen. Men nu ville han
gå ned. Ingrid satt mittemot honom. Hon
skålade med honom och hennes ögon stod
just mittöver blombuketten som två blommor,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
