Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Segerns nederlag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGERNS NEDERLAG
bruna över den röda munnens tulpan. I kväll
hade hon lagt rött på läpparna, han mindes
inte att han sett henne med det förr. Och han
drack henne till, log och kastade ut några ord
över henne, fyllpratsord. Det blir väl dans
sen, tänkte han. Och i ruset förnam han en
spänning som stack hans hjärta som med en
elektrisk nål. De andra var rätt fulla nu. De
skulle ingenting märka om han pressade
henne lite hårt emot sig, de skulle inte höra
om han viskade något till henne. Han var
själv full, ruset skulle hjälpa honom med att
låta allting gå åt helvete . . .
Grammofonen kom i gång. Ingrid försvann
ut i köket för att hjälpa Alice med kaffet.
Manfred dansade med Elsa. Hon trutade med
munnen och log och var lagom yr och glad.
Kära lilla Elsa. Han kunde ropa i hennes
lilla öra att han tänkte mörda henne, kasta
henne ifrån sig, göra slut på hennes oskyldiga
lilla lycka.
Ingrid kom in med några kaffekoppar.
Nästa skiva sattes på och han bjöd upp henne.
Du får vänta litet tills jag burit in alla
kopparna och likörglasen, sade hon. Hon såg på
honom och hennes axlar kurade av rädd
lycka. Jag väntar, sade han, jag väntar på
dig. Han bjöd upp Alice som kom in med
likörflaskan och en vinbutelj.
Är det inte en bra stämning här i kväll?
undrade hon.
Storartad, svarade han. Vi är allesammans
små änglar som leker i himlen.
En farlig lek, sade hon.
Vad då?
Ingenting. Nu ska vi bara vara glada.
Han blev litet rädd av Alices ord. Syntes
det redan? Kvinnor är också som jakthundar
när det gäller erotik. De känner det på sig.
Särskilt när det gäller andra än dem själva.
Han lämnade Alice när grammofonstiftet
började raspa tomgång, och nöp henne i örat.
Hon fick ana vad hon ville. Alla fick se vad
de ville. Han kände en sorts glad brutalitet,
hans inre dånade och brann, ur vägen här
för min rättighet att vara lycklig, att göra
Ingrid lycklig!
Äntligen fick han dansa med henne. De
gled in i varandras rytm. Detta var dans.
Detta var lust. Deras själar blev som två
vågor i sällskap på en färd över ett varmt
moderhav. De anade varandras rörelser.
Du, sade han.
Hon sade ingenting. Vände upp sina ögon,
sina dunkla, lysande ögon. Gick det en
darr-ning genom henne? Vad hon är lugn, tänkte
han, hon brinner lugnt och stort, hon har så
väldiga reserver. Andra kvinnor är grunda,
tomma, deras källådror har fördunstal.
Han tackade och lämnade henne utan att
ha sagt något mera än det där: Du. Han var
så glad, han satte sig i Elsas knä och kysste
henne. Hon besvarade kyssen med en
likör-doftande mun. Är du glad i kväll? sade hon.
Ja. Är du? Det ser du väl.
Vi är alla glada, tänkte Manfred och drack
ur sin konjak. Han drack hellre konjak än
likör och vin. Nils är glad för att han har en
så rar hustru och en så säker plats, Ernst är
glad för att han har en så exklusiv och glad
vänkrets, Alice är glad över att vi tycker om
hennes anordningar, Elsa är glad över mig
och alltsammans och Ingrid är glad. Och all
denna glädje omger oss som en såpbubbla,
det behövs bara att jag och Ingrid blir en
nyans gladare så blir allt spillror, fragment
och mörker. För de andra. Inte för oss två?
Nej, vi struntar i allt, vi . . .
Om man nu kan strunta i allt, fortsatte
hans tankar fubbligt. Strunta är kanske en
romanfras, omtyckt av alla kraftlösa
uppviglare som aldrig fått kraft att strunta i allt
annat än i sina egna romaner. Så för de fram
en romanfigur som struntar i allt, ger efter
för sina önskningar och låter det sociala
sammanhanget gå åt helvete. Ett experiment av
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
