- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Januari 1935 Årg. 4 Nr 1 /
31

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hervey Allen: Hur ”Anthony Adverse” kom till

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HUR ”ANTHONY A D V E R S E” KOM TILL

historia och framställde honom som en ny
människa, som jag skapade själv, med en
större roll, en vidsträcktare scen och på andra
platser än där han verkligen uppträdde, och
med ett djupare grepp om livet. Kort sagt,
med undantag av några obetydliga episoder
nyskapade jag honom. Detsamma gäller om
Ouvrard. Jag begagnade några tilldragelser
ur hans verkliga liv, till största delen av
finansiell art, och nyskapade honom som
karaktär och som typ. 1 själva verket
begagnade jag Ouvrard (min Ouvrard) för’att
satirisera en viss sorts moderna bankirer. Jag
vill betona detta såsom ett verkligt prov på,
hur en modern romanförfattare begagnar sitt
material. Det är ingen mening med att påpeka,
att den och den händelsen är tagen från Nolte
eller den och den människan. Jo, händelsen
är tillfälligtvis hämtad där, men den är
fullständigt omstöpt. Om man begagnar ett namn,
skapar man en ny figur som passar det.

Nolte nämner det faktum, att en viss mr
Udney var engelsk konsul i Livorno. Ur detta
enda omnämnande utvecklade jag hela
familjen Udney, med hela historien om Florence,
Anthonys hustru, hennes mors komplicerade
karaktär och historien om Florences första
äktenskap med David Parish, vilket
alltsammans är ren fantasi. Parish själv är skuren av
samma tyg, med undantag av en eller två
episoder. Den verklige David Parish återvände
till Europa och dränkte sig i Donau efter att
ha blivit invecklad i en tvist med
Rothschil-darna. Min David Parish dör av hjärtfel på
Ohiofloden under en rent imaginär
forskningsfärd och är gift med en kvinna, som
aldrig har existerat. Hela den franska
episoden, varunder den imaginäre Nolte spelar
en så framträdande roll i Maison du Loup
i Paris, är absolut imaginär. Den verklige
Nolte hade inga som helst erfarenheter av den
arten. Maison du Loup fick jag uppslaget till
genom ett stycke i Lucas’ ”A Wanderer in

Paris”, där han nämner en liknande plats,
och mycket av de återstående händelserna i
Paris kom från berättelserna om Talleyrands
liv och från data om Rothschildarna. Jag kan
också tillägga, att den Rothschild som
förekommer i boken, till största delen är
imaginär. Ett fåtal fakta äro utbroderade. I alla
sådana frågor skulle det vara bra, om man
krävde att de som envisas med att påpeka
paralleller mellan en roman och dess källor
även skulle nämna skillnaderna. Jag önskar
att jag på något sätt kunde övertyga om det
faktum, att doktor Terry Mitchell aldrig har
existerat. De talrika personer i både New
Orleans och Philadelphia, som tro att de bo
i byggnader som stå i samband med honom,
misstaga sig. Inte heller var Edward
Livings-ton från New Orleans son till Nolte. Han var
en berömd figur i New Orleans i äldre tider.
Mängden av det material rörande det gamla
New Orleans som jag samlat i mitt arbetsrum
utesluter att jag skulle kunna gå in på den
saken, om inte i en särskild artikel. Där ha
vi ett nytt fall, då jag inte följde Nolte. Inte
heller motsvara Anthonys upplevelser i New
Orleans på något sätt den verklige Vincent
Noltes. Men det är inte bara det, att de inte
äro identiska; de äro oerhört lika. Jag skulle
också vilja tillägga, att alla brev i romanen
äro skrivna av mig. Det finns inte ens en
mening i dem citerad från något håll. De som
klandra, att jag i vissa fall har blandat ihop
imaginära och historiska figurer, såsom i
fråga om Angela och mademoiselle Georges,
ha verkligen ingen anledning att beklaga sig.
Varför hacka på mig? Dumas, Cooper, Scott
och tusen andra romanförfattare ha gjort just
så. Det är ett av skönlitteraturens konstgrepp.
Om människor låta narra sig av det, visar det
att det är effektivt. Ty ett syfte med en roman
är att framställa fiktiva figurer som verkliga.

En annan liten tvist har uppstått rörande
det faktum att en avsevärd del av det material

31

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 16:17:35 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-1/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free