Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Norsk epik - Anmälda böcker - Sigrid Undset, Elleve aar - Ronald Fangen, Mannen som elsket rettferdigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
RONALD FANGEN
brev till skrået och av skattmästaren även fått
utbetalt pengar. Det visar sig att mannen
ljugit och inte alls brutit sitt ben. Till
Gott-fried Steins häpnad nämnes icke saken vid
skråets sammanträde, och då skattmästaren
nekar att han mottagit ett sådant brev,
anklagar han honom upprepade gånger att vara
lögnare. En rättssak följer, och en om sin
värdighet ömtålig domare, som retat sig över
den självlärdes utläggningar, dömer honom
för att förödmjuka honom till ett dygns arrest
och att be om ursäkt för sin förolämpning.
Ytterligare uppjagad genom misshandel av
vaktare i arresten, beger sig mannen på
vandring till andra städer och klagar sin nöd för
jurister och rättslärda. Många avfärda honom
som kverulant, andra ge honom rätt men
förklara det utsiktslöst för honom att få rätt. En
gammal berömd rättslärd kallar honom en
dum och narraktig man:
”Deres dumhet består deri at De tror Deres
personlige, hellige, skråsikre förvissning om
å ha ret kan skaffe Dem ret ved noen domstol.
Dertil vil jeg bare si efter et langt liv og
megen erfaring: Deres- subjektive
retsbevisst-het angår ingen annen enn Dem selv. De har
den, det er udmerket, De handier efter den og
stoler blindt på den, — det er Deres egen sak,
— og De må også ta fölgene av det, men
retten kan bare ta hensyn til hvad De kan
bevise.”
Stein blir alltmera ensam, uppjagad, bragt
ur jämvikt. Hans gudsfruktan upplöses; om
en rättfärdig Gud ej finnes, så skall han själv
bli jämlik Gud och ta sin rätt. Han vet ej
hur, men i hans undermedvetna jag mognar
en plan. En morgon tar han raskt sin
pistol och han skjuter domaren i rådhusets
port.
Men jämsides med detta rättsproblem, som
fört honom till dådet, och sammantvinnat
därmed har ett annat problem, som han lämnat
otytt och olöst, tärt honom. Han har en
hustru, som länge förblir för läsaren lika
hemlighetsfull och en aning skrämmande, som
hon är för mannen. Det är ett vittnesbörd om
författarens fantasi och skicklighet, att han
alltjämt lyckas fasthålla synen av den stora,
tysta kvinnan, just sådan mannen, som slutit
sig för henne, ser henne, och hennes gåta tydes
först i och med hans nyvaknäde kärlek till
henne.
Han hade en gång mött henne en vårkväll
på en av sin ungdoms vandringar, men hennes
naiva, oreserverade hängivenhet hade skrämt
honom. Han hade flytt henne och en kort tid
varit lycklig med en annan kvinna, som dog
tillsammans med det nyfödda barnet. Sorgen
över denna olycka hade fört honom till
grubbel över rättfärdigheten. En gammal
skuldkänsla vaknade. Den ofärd som drabbat
honom, var en gudomlig vedergällning. Han
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
