Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Einar Malm, Ur askan i elden, anmäld av Bertil Malmberg - Rabbe Enckell, Modärn finlandssvensk lyrik, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Verkan av denna förnämliga poesi skadas
emellertid i viss mån av en fundamental brist,
och denna kan närmast kännetecknas som en
överbetoning av privatjaget Einar Malm. Han
förhåller sig på något vis aggressivt och
påstridigt till livet, hans tonfall kan få något
irriterat och pretentiöst, som icke är
tilltalande, och hans värdering av tillvaron
liksom de fordringar han ställer på människor
och natur präglas understundom av ett retligt
barns naiva egoism. Därtill kommer, att han
kanhända har en något för stor lätthet att
omedelbart i distingerad vers omsätta sina
mest personliga erfarenheter. Han säger i ett
av sina poem:
Fjällskogens smältningsdova sunnanvin
som i en dröm till högerörat tränger,
där över myrens hala, smala spänger
jag lunkar solo med min skrivmaskin.
En poet av Einar Malms kynne ville man
önska en inre kris, ännu mer genomgripande
än den varom hans bok handlar, så
genomgripande, att dess nedslag i diktarens själ icke
ögonblickligen kunde avläsas i nedslagen på
hans skrivmaskin. Bertil Malmberg
Modern
finlandssvensk lyrik
Modärn finlandssvensk lyrik i urval och med
en inledning av Rabbe Enckell.
Fahl-crantz. 5: —.
En slående tendens i den nyare
finlandssvenska lyriken är dess dragning mot aforism
och paradox. Av de fjorton diktare Rabbe
Enckell samlat i sin till innehållet ganska
omfångsrika antologi har inte mindre än fem
stycken en mer eller mindre utpräglad böjelse
för denna knappa karakteristiska form.
Den kan ofta urarta till en enbart
intellektuell lek med ord. Den ger, som naturligt är,
sällan upphov till ordmålningar, men oftare
till ordteckningar i svart och vitt, i tes och
antites, med ett ord paradoxer, små satser,
laddade med en mening som exploderar och
återförenas med intet.
Det farliga med denna stil är att den så
sällan förmår fängsla annat än för
ögon
blicket, att den så sällan har kraft nog att
lämna någonting efter sig, någonting som
man minns och som värmer minnet. Den
lånar alltför ofta sitt innehåll från en
ironiserande skepticism som varken ger eller tar.
Omdömet gäller Henry Parland, i någon mån
Gunnar Björling, men framför allt Örnulf
Tigerstedt, som kvarlämnar ett intryck av
tillfrusen kyla.
Visserligen är det svårt att leva och man
bör inte förtänka någon människa rätten att
göra sin bankruttförklaring, men då denna
bankruttförklaring inte ens inrymmer utsikten
till en befriande konkurs med möjligheter till
rekonstruktion, då kan man tala om en alltför
underdånig reverens inför döden. Tigerstedt
ger — åtminstone efter antologien att döma —
ett intryck av att han betraktar världen i sin
helhet, livet och människorna, som en enda
stor aforism, en enda stor paradox, utan annan
uppgift än att en gång explodera. Han säger
i en dikt:
Då har Columbus dött,
en orkan bedarrat,
jordklotets anlete
förändrats
och en jättespänning
utlösts i intet.
Han menar världens undergång, kulturens
upplösning. Men det vilar just över detta
någonting opersonligt och meningslöst.
Världens undergång är en tom konstruktion och
även om den kunde tänkas skulle den vara
likgiltig. Världen, kulturen, staten kan aldrig
sörja eller glädjas, men människan kan det
och frågan gäller först och sist individens
undergång eller individens liv, vilket på
samma gång är släktets. Då förefaller
Parlands ungdomliga efterkrigspessimism och
Björlings kaotiska men ändå visa förtvivlan
mycket mänskligare. Särskilt hos Björling
finns känsla och hjärtlighet, han må dölja det
under aldrig så stora grimaser.
Det aforistiska, kallt energiska elementet är
kanske den finlandssvenska lyrikens största
svaghet. Den finns nog även hos Diktonius i
hans tidigare diktning och hos Rabbe Enckell
men i betydligt mindre doser. Hos dem är den
uppblandad med eller utplånad av värme och
färg: särskilt gäller detta Diktonius. Enckell
är ofta en aning svalt artistisk.
Och när det gäller lyrik är ändå känslan
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
