Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rabbe Enckell, Modärn finlandssvensk lyrik, anmäld av Gunnar Ekelöf - Arnold Ljungdal, I folkton 1934; Sten Söderberg. Pengar, anmälda av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
viktigast. Vad nian än må säga om tankedikt
är tanken så sällan självklar, obestridlig och
verkligt nödvändig att den kan bära en dikt.
Men det som man fordrar av lyrik är just att
den skall ge ett intryck av nödvändighet, inre
tvång och oumbärlighet. Endast denna
personligt motiverade oumbärlighet kan ge
människan rätt att skriva någonting ur allmän
synpunkt så umbärligt som dikter.
Det är därför som man vid genomläsningen
av Rabbe Enckells urval — utan att vilja
förneka det stora värdet i vissa senare saker —
måste få det bestämda intrycket av Edith
Södergrans supremati. Det finns få av hennes
dikter som inte varit nödvändiga för henne
själv och därför blir de det även för andra.
Och det är förklarligt om man till
vederbörande förlag måste ställa en fråga varför
hennes samlade arbeten, snart tolv år efter
hennes död, ännu inte blivit utgivna.
Enckells urval rymmer mycket, både på
ont och gott. Varje enskild diktare är rikligt
representerad. Jämte Södergran lägger man
märke till två andra kvinnliga lyriker:
Kerstin Söderholm, vars naturlyrik är säregen
till sin innebörd, och Barbro Mörne: lågmält
personlig, formellt övertygande, själisk och
läkande. Ragnar Rudolf Eklund och Erik
Therman, två hos oss föga kända skalder,
bidrar med några vackra dikter och slutligen
innehåller antologien också några namn som
verkar mindre nödvändiga.
Av stor betydelse för förståelsen av det
omfattande, ofta kontrastrika materialet är
Enckells inledande essay, som fyller mer än
hundra sidor och på ett synnerligen
intelligent och opartiskt sätt tolkar de inbördes
sammanhangen. Inledningen söker framför
allt påvisa det litteraturhistoriska förloppet
och man skulle kanske kunna anmärka att
författaren alltför ivrigt letar efter den
filosofiska — eller till och med den
aforis-tiska — meningen i det skedda, till nackdel för
det personliga, det varma. Jag vet inte i vad
mån detsamma kan sägas om urvalet. Det
förefaller mig som om vissa betydande,
verkligt lyriska poem, särskilt av Diktonius och
Björling, fått vika för tankekorn och
aforismer. Det centrala är inte alltid identiskt med
det filosofiskt begripliga. I varje fall bör
denna antologi hälsas välkommen och
rekom
menderas till förmån för en kämpande dikt
av högt värde, en dikt som haft betydelse för
oss, en dikt som kämpar vidare trots allt och
skall förbli bestående. Gunnar Ekelöf
Socialistisk lyrik
Arnold Ljungdal: / folkton 1934.
Tiden. 3: —.
Sten Söderberg: Pengar. Tiden. 2:50.
Erik Hedén och senare Viktor Svanberg ha
efterlyst den politiskt och socialt orienterade
poesien utan att bönhöras över hövan. De
samhälleliga omvälvningar vilka skakat och
alltjämt skaka Västerlandets kultur och
ärevördiga institutioner ha synnerligen
ofullständigt registrerats i svensk dikt. Vad beträffar
den socialistiska ideologien och dess betydelse
för vår moderna lyrik är det påfallande, hur
få och flyktiga dess reflexer’varit. Här bör
man emellertid ihågkomma en så betydlig
prestation som Stellan Arvidsons ”Jordglans”,
som väl icke är politisk poesi i trängre
mening men ger sköna uttryck åt en
humanistiskt färgad kollektivism.
Efter Ture Nerman är det väl främst Arnold
Ljungdal som lagt i dagen politiska syften
och agitatorisk iver. Man erinrar sig från
hans tidigare lyrik en viss högspänd men
ganska abstrakt ton, en viss stram slankhet
i versen och en smak för billigt utmanande
sluteffekter. Alla dessa drag återfinnas i hans
nya bok och betinga både dess oförnekliga
hållning och enhetlighet och dess litet naiva
deklamation. Arnold Ljungdal gör ingen
hemlighet därav, att han driver
radikal-socialistisk propaganda — han talar rakt på sak
och använder ingen skyddande förklädnad:
han uppträder icke som hemlig diplomatisk
kurir utan deklarerar öppet sitt revolutionära
bagage. Detta är icke synnerligen
skrymmande och innehåller egentligen blott några
handgranater av enkel och ålderdomlig
konstruktion. Det är märkligt, att denna
emotionellt burna förkunnelse i sakligt hänseende
har föga nytt att säga, att den knappast
innehåller en tanke, som alltigenom tillhör vår
egen tid och icke lika gärna kunde ha
formats under de för revolutionärt dagdrömmeri
så rosiga åren före kriget. Ljungdal riktar
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
