Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sara Bohlin, Vikande horisonter, anmäld av Bertil Malmberg - Hilding Jacobsson, Cello, anmäld av Bertil Malmberg - Joel Rundt, Den gröna muren, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den till fullo legitimerats av diktare som
Goethe, Hölderlin och Vilhelm Ekelund. Men
det ser ut som borde denna ytterligt farliga
och påtagligen förrädiska diktform reserveras
åt de stora genierna och de verkliga mästarna.
För obetydliga eller medelmåttiga liksom för
ännu outbildade begåvningar är den riskabel
nog och föga tillrådlig. Den har två tydliga
nackdelar. Det är vida lättare att dölja sin
poetiska oförmåga i den fria versens
godtyckligt vävda ordtöcken än i dikter med rim,
meter och regelbunden strofindelning, där
innehållets banalitet, den bristande bildningen,
den dåliga smaken (om de finnasI avteckna
sig med en långt klarare, för alla synlig
kontur. Därtill kommer, att den fria versen utan
möda kan författas metervis, att den inbjuder
till ett vallöst ”flödande”, där ingredienser av
mycket olikartat värde blandas huller om
buller, medan det retarderande arbetet med rim
och meter ger tid och möjlighet till prövning
och eftertanke. Ur dessa bägge synpunkter är
den fria versen mycket ohygienisk för unga
och obefästa talanger, därför att den bidrar
att förvilla deras omdöme och söva deras
självbesinning.
Sara Bohlin hör till de poeter som skulle
ha gott av vissa yttre, språklig-tekniska
svårigheter. Hon är otvivelaktigt en talang: men
hur pass djup och äkta denna talang är, det är
svårt att säga endast på grundvalen av hennes
diktsamling ”Vikande horisonter”. Hon är
utomordentligt talför, och den fria vers i
vilken hon tömmer sitt överflöd av klingande,
litet abstrakta och allmänpoetiska ord är föga
skickad att sätta en damm för hennes svada.
En mindre lättvindig form skulle ha givit det
värdefulla i hennes inspiration ett bättre
tillfälle att klarna och mogna. Sara Bohlins motiv
äro av kosmisk och översvinnlig art. Därom
är intet ont att säga. Men just en sådan dikt
måste länkas med utomordentlig stränghet och
formas både sinnrikt och underfundigt; den
gör oklokt, om den försmår det
metrisk-stro-fiska schemat, som är till god hjälp, när det
gäller att fasthålla de ”vikande” bilderna,
eller rimmet, som är ägnat att förankra tanken
på dess plats. Sara Bohlins närmaste förebild
synes vara Edith Södergran. Det är i så fall
ett olyckligt val. Ty den finländska skaldinnan
är ett särfall, hennes genialitet vilar på en
knivsegg, den är ensamstående, nästan
slumpartad, en naturens nyck, och hon har
ingenting av den typiska fulländning, av den
objektiva förträfflighet som gör en författare
förebildlig. Sara Bohlins dikter glida mestadels
förbi utan att efterlämna några bestämda
hågkomster, endast ett allmänt intryck av
livs-berusad panteism. Men någon gång får den
föremålslösa ordleken kontur och täthet, och
det är vid sådana tillfällen man tror sig
förnimma närvaron av en verklig poetisk genius.
Så är exempelvis dikten ”Handen” både
egenartad och skön, klar och full av mystik:
Var är den nu, din hand,
som gav en sådan frid,
en sådan stark och stilla glädje?
Kanhända virvlar den
i hastigare rytm,
protonupplöst,
i etern,
och är det därför,
som jag stundom grips
av ofattbart och oresonligt jubel?
Var det din hand,
som räcktes mig
till tack för gravens rosor?
Var det ett möte äntligen
av tåligt kvävda,
tåligt återhållna känslor?
En hälsning från den ljusa värld,
där du och jag bli ett,
ett budskap från den starka makt,
i vilken allt är ett.
Hilding Jacobsson skriver ”konventionell”
vers, och bristen i hans begåvning framträder
därför också med full tydlighet; den sveper
sig icke i några dimkåpor av modernistisk
fraseologi. Det finns en mjukt sjungande ton
i hans föredrag, men det hela är litet vagt och
allmänt, opersonligt och epigonartat. Den
musikaliska renheten i hans språk är likväl
ett värde, som man icke får underskatta. Man
vill gärna tro, att den med tiden kan få en mer
fängslande accent.
Mycket gammaldags men vederhäftig och
absolut äkta förefaller Joel Rundts ”Den
gröna muren”. Kände man icke bokens
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
