Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Joel Rundt, Den gröna muren, anmäld av Bertil Malmberg - Sekel Nordenstrand, Vi, anmäld av Bertil Malmberg - Akke Kumlien. Trädet, anmäld av Bertil Malmberg - Lorenz von Numers, Svart harnesk, anmäld av Bertil Malmberg - Edwin Eriksson, Nödår, anmäld av Bertil Malmberg - R. R. Eklund, Värld från veranda, anmäld av Bertil Malmberg - Josef Oliv, Mörk tid, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tryckår, kunde man tro den skriven någon
gång på sjuttiotalet. Den består
huvudsakligen av landskapsbilder, vilka uppenbarligen
bottna i en djup och intim naturupplevelse.
Heden, skogen, sjön, det fattiga torpet tecknas
med stillsam realism i dikter, som icke ha
några bländande egenskaper men hållning och
sannfärdighet, karaktär och känsla. Om man
icke tjusas av denne anspråkslöse poet, vinner
han likafullt ens hjärta; hans dikter äro enkla
men kärleksfullt utformade och gjorda av gott
virke.
Sekel Nordenstrand ger klara belägg för
satsen om den fria versens faror. Hade han
icke haft till sitt förfogande denna teknik,
vilken, ytligt sett, är så lättlärd, lätthanterlig
och bekväm, skulle han säkert icke ha fallit
offer för villfarelsen, att han vore en
någorlunda färdig poet. Han är fylld av en vacker
entusiasm för allehanda vackra ting: frihet,
jämlikhet och broderskap, och eftersom han
är skrivkunnig och dessutom vet, att det icke
behövs mer än att uppdela det skrivna på
långa eller korta rader för att hälsas som
diktare, tror han sig vara diktare. Men han är det
icke eller icke ännu. Det finns ingen anledning
för kritiken att härvidlag vilseleda honom.
Till de likgiltiga skalderna kan man icke
räkna Akke Kumlien. Denne kultiverade, på
ett annat konstområde än lyrikens med
utomordentlig framgång arbetande artist har väl
ingen betydande poetisk originalitet, men han
har smak, tankar och allvar, värden, vilkas
kurs (i enlighet med lagen för tillgång och
efterfrågan) befinner sig i oavbrutet stigande.
Man läser hans bok med behagliga känslor
och stannar här och där gripen och
överraskad; ty somliga rader, somliga strofer, en
eller annan dikt kunna stundom få ett
skimmer av visdom, av en stilla överblick, av detta,
som tyskarna kalla ”Abgeklärtheit”. Hans
poem äro för övrigt av den art, att de vinna
på att läsas om; formens litet allmänna och
en smula epigonartade nittiotalstycke kan icke
dölja, att en personlig sensibilitet och en
livskänsla av äkta art bikta sig i dessa verser av
klarhet och redbarhet.
Lorenz von Numers’ ”Svart harnesk” är
icke alldeles utan egenart och ingivelse. En
dikt som ”Anfader” kan onekligen läsas med
artistisk behållning och detsamma gäller om
icke så få av de övriga poemen. Det språkliga
materialet har en viss kostbarhet och kan
ibland erinra om flandriskt kläde. Något
patriciskt i själva livshållningen, ett drag av
herreman, något lätt pastischartat i tonen höra
till den icke ointressante poetens kännetecken.
Om Edwin Erikssons ”Nödår” borde jag
kanske icke alls yttra mig, därför att
simpelheten i ord — och stundom också i
ämnesval — är mig till den grad antipatisk, att den
gör mig oförmögen att upptäcka förtjänster,
där sådana möjligen kunna finnas. Att en ny
klass ryckt in i litteraturen, därom är intet ont
att säga, flera värden ha på. så vis tillförts vår
diktning; men vi ha ingen användning för
svordomar, pöbeltermer och underklassig
jargong; detta bör Edwin Eriksson och många
med honom skriva sig till minnes.
•:>
R. R. Eklund framträder med filosofiska
anspråk och kanske icke utan rätt. Tre herrar
sitta på en veranda och meditera över
årstiderna. De göra det på fri vers och bli till
följd därav tämligen mångordiga. Hade de
måst rimma sina inlägg, hade detta sannolikt
medfört en något större lakonism. Klarhet
utmärker icke dessa tankebilder, där tidens flykt
kastar vemodiga skuggor. Här och där kan
man hitta rader och metaforer, som ha något
av höstäpplens mognad.
Josef Olivs ”Mörk tid” äger något
sympatiskt och trohjärtat som intar läsaren till
poetens förmån och hjälper att bortse från
mycken ofullkomlighet. Till det djupast
upplevda i hans bok hör otvivelaktigt den i
stadslivet omplanterade bondesonens känsla av
rotlöshet, hemlängtan och dunkelt samvetsagg.
Denna förnimmelse får ofta vackra uttryck,
såsom i dessa rader, vilka endast ha det felet
att avlägset erinra om Gunnar Mascoll
Silfver-stolpes dikter, naturligtvis utan att uppnå
uttryckets sommarsköna fulländning hos den
med vek sordin spelade nostalgiens klassiske
poet:
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
