Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Josef Oliv, Mörk tid, anmäld av Bertil Malmberg - Olle Svensson, Som mitt liv, anmäld av Bertil Malmberg - Jonathan Reuter, Dikter från land och strand, anmäld av Bertil Malmberg - Ida Granqvist, Från fjällvidden, anmäld av Bertil Malmberg - Ragnar af Geijerstam, Livets väg, anmäld av Bertil Malmberg - Nils Bolander, I stenbrottet, anmäld av Bertil Malmberg - Magda Bergquist, Ett hjärtas sånger, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Ibland i sömnen får jag plötsligt för mig
att jag bor kvar i gavelrummet hemma
— jag hör ju tydligt forsens kända stämma!
Men det är bara gatans larm som stör mig.
En gammal pina hugger åter till:
Fädernevärv, hur skamligt jag förrått dig!
— Där låg ett hus med ärligt täljda fogar,
där står en apel... Vart är tiden gången?
Min dröm är än av mörknat timmer fången,
av älv och åsar, djupa furuskogar,
som skänkte trakten resning sträng och gill.
Formell händighet utmärker Olle
Svenssons ”Som mitt liv”. Man hör genklanger från
olika diktare men kan ändå icke ta miste på
temperamentets äkthet. Det finns talang i
dessa lättflytande verser, men det återstår att
se i vad’ mån poeten skall nå fram också till
egendomlighet.
Jonathan Reuters ”Dikter från land och
strand” ha väl i regel icke undgått
banalitetens odium. Man skall vara ganska
ofördärvad för att kunna sentera följande:
All världen smälter samman i
en kosmisk symfoni
av dyningssus och rymders sång
med silverstjärnor i.
Likväl händer det ibland, att hans dikt
(i all sin enkelhet) kan få ett klingande
topelianskt tonfall, icke mycket egenartat men
tilltalande nog med sin mjuka, litet
gammalmodiga kadens. Då lyssnar man gärna och i
varje fall mycket hellre än till den
anspråksfulla lyrik som kränker diktens höghet med
koprolali.
Till sina många tidigare små versböcker
har nu Ida Granqvist lagt ännu en. Säkert har
hon många tacksamma läsare bland de stilla
i landet, och med rätta. Även den som icke
delar hennes tro måste medge, att hon ofta
kan skänka förtätade, poetiskt giltiga uttryck
åt kristet religiösa upplevelser. Följande tre
korta strofer synas mig i sitt slag ganska
utmärkta :
Det bländar, bländar, så strålande är det!
Hur skulle jag djärvas att komma när det?
Att snudda vid det blott, vore förmätet.
Ett heligt rum. är det ordet förgätet?
Nej, här vill jag stilla på avstånd dröja
och inför levande Gud mig böja.
Konventionellt modernistiskt lom än icke i
någon extrem mening) är åtskilligt i Ragnar
af Geijerstams ”Livets väg”. Även här kan
man iakttaga de risker som gärna följa den
fria versen åt och konstatera, hur lätt den
hemfaller åt frasrik tomhet. Bättre lyckas
Geijerstam, när han förser sin vinghäst med
tyglar och betsel, och en dikt sådan som
”Uppbrott” är i sin enkla men fasta hållning
mer värd än alla ordkaskader:
Du öppnar portarna åt alla vägar
at vilket håll jag vill du ger iriig rätt att gå.
Jag står i livets mitt — allt kan jag välja
men jag har ingenting att välja på.
At alla väderstreck fri ligger vägen.
Ej bär jag något med av det jag bar.
Ej lyser ledfyr, oviss morgon väntar
och det är ett jag icke får: bli kvar.
Modernistisk kan man däremot icke kalla
den poesi som Nils Bolander bjuder. Den är
skriven på ”riktig” vers och är alltigenom
kristet-religiöst färgad. Som mycket inom
samma ämnessfär har den lätt att förfalla till
salvelse men ännu oftare till en viss
korsfarar-käckhet, som icke är helt tilltalande. Men man
kan icke missta sig på författarens idealism
och icke heller på hans versifikatoriska talang,
som tydligen icke saknar beundrare. Hans bok
har utkommit i två upplagor.
Det är mig en glädje att kunna avsluta
denna anmälan med ett omnämnande av
Magda Bergquists ”Ett hjärtas sånger”. Här
uppenbarar sig ett verkligt ”diktande blod”
och ett rikt kvinnligt temperament. Man
behöver icke läsa länge i denna diktsamling
(som ingalunda består av idel betydande ting
utan är ganska ojämn) för att man skall
erfara den på en gång heta och rena atmosfär
varav den genomströmmas. Högst når Magda
Bergquist i några mycket korta dikter, till
exempel i följande enkelt sinnrika tänkespråk:
O, krukomakare, jag ber
att dig ett råd få giva:
Tag varligt uti jordens ler.
ty vad du är,
hon en gång var.
och vad hon är,
det skall du bliva.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
