Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Magda Bergquist, Ett hjärtas sånger, anmäld av Bertil Malmberg - Berit Spong, Slottet på rullgardinen, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Man kommer vid läsningen av dessa dikter
ofta att tänka på gnomisk persisk poesi,
stundom också på kinesisk lyrik. Det lilla, i
sitt slag fulländade poemet ”Trohet” skulle
utan att falla ur ramen väl kunna insmugglas
i någon svensk motsvarighet till Hans Bethes
antologi ”Die chinesische Flöte”:
Du svor mig trohet under ekens krona.
Säg, vet du väl, att detta träd är heligt?
Det säges, att om falska läppar svärja
i ekens skugga ed som sedan brytes,
förtorkar trädet, dödligt träffat
av svekets skam. — Jag känner bitter smärta
vid tanken på den ärofulla eken
som en gång lyssnade till dina löften.
Att kunna uttrycka en affekt, en het
förebråelse, med en så djup, lugn och allmängiltig
symbolik vittnar om den hjärtats takt och
mogna visdom som också heter kultur.
Bertil Malmberg
Svenskt och norskt
Berit Spong: Slottet på rullgardinen.
Norstedts. 5: 75.
Astrid Vä ring: Släkten. Norstedts. 5: 50.
Sigrid Boo: Alla tänker på sig — det är
bara jag som tänker på mig. Gebers. 3: 50.
Berit Spongs novellistik har intagit många
med sitt ljusa, vänliga lynne, sin doft och sin
ynde. Hennes prosa väcker associationer,
ljusa, svenska bilder i en lång, lång rad, och
hon skriver om bohag och ting, fasta och
inbjudande att nypa och ta i, och om snö och
jul och rågens rike med en sensibilitet, som
torde vara en äkta produkt av gammal burgen
bondekultur. Gärna föreställer man sig att
hon är litet lik lärarinnan fröken Märta
Karlsson — i novellen ”Göra vad man kan”
— som fick allas tankar att kretsa så givmilt
och vänligt omkring sin person och som hade
både namnsdag och lynne förlagda
någonstans i grannskapet av Kristi
himmelsfärdsdag och pingst. — Men redan i Berit Spongs
första utmärkta novellsamling fanns det en
viss osäkerhet i greppet omkring det, som man
kunde kalla novellernas kärna, det
psykologiska förloppet, och i ”Slottet på
rullgardinen” framträder denna greppets osäkerhet
ganska tydligt. Berit Spong nalkas sina ämnen
ovanligt indirekt, med sirater och girlander
och festoner, och det uppstår en stämning av
löfte och förväntan, men när hon drar ut
konsekvenserna ur det som sker och ger
belysningen och det naket personliga, då är det
något man saknar. Samtliga Berit Spongs
noveller med modernt motiv innehåller en
facit och en personlig uttolkning av texten,
en kärna, och där räcker enligt anmälarens
mening hennes sirligt omskrivande stil inte
till. Man känner sig tveksam och frågande;
det säger inte klack i skomakarn.
Titelnovellen handlar om två småflickor, en diktartyp
och en realist, och deras reaktioner gentemot
varandra, ”Guldsnitt” om en dräng som köper
böcker på avbetalning och i en smärtsam
stund kommer att läsa Tegnérs ”Mjältsjukan”.
”Min flicka” om en mor som i ångest vaktar
på sin dotters utveckling, ”Tillbaka” om två
ungas självhävdelse mot auktoriteten —
alltsammans goda ämnen, givna med skiftande
stämning, men vaga och osäkert svävande
i fråga om det väsentliga.
Något helt annat blir det när Berit Spong
väljer sagans, sägnens eller den historiska
berättelsens form, genrer som inte kräver
personlig meddelelse eller verklighetssmidig
psykologi utan rör sig med symbolik,
stilisering och färgrika fakta. Då blir hennes stil
fast, den glimmar. Detta är en suggestiv
karakteristik av sagans natur: ”Jag tänker på de
gamla sagorna, de uråldriga, som äro klara
och genomskinliga som en självupprunnen
källa, de underfundiga, som av släktets
visdom gjort ett barnens äventyr. Jag tänker på,
att det är en sak, som de särskilt gärna syssla
med: befrielsen. De handla så ofta om
förtrollade och förgjorda människor, om fångar
i en vidunderlig hamn, om hemliga
förbannelser, som förlama hand och fot och göra
det varma hjärtat till en kylig sten. Sagan
är bara den, att de åter bli som andra och
träda ut i livet och människors gemenskap.
Sagan är bara den, att det kommer någon,
som har lösenordet.” Och detta ger en
ypperlig formel för gamla sägners fragmentariskt
framglimmande fakta: ”Det är en av dessa
detaljer”, skriver författarinnan i ”Herr Emrik
och trollkäppen”, ”som ofta stå som de enda
resterna efter ett rikt och djupt
händelseför
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
