Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elswig Thunberg, Mitt hem är min borg, anmäld av M. A. - Harald Beijer, Den goda gärningen, anmäld av G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
har flyttat hemifrån och gift sig med en
mördares dotter, yngsta dottern har slitit sig
loss från sin odåga till man, en dotter utom
äktenskapet har blivit erkänd och accepterad
av familjen och så vidare. Familjefadern, som
av sina barn har ansetts smått löjlig och
domderande, med förkärlek för pompösa talesätt
å la ”mitt hem är min borg”, framstår till sist
som både mänsklig och äkta, medan den
dyrkade modern i sina barns ögon står naken och
avklädd som en trångsint, självisk varelse,
som mest av allt är i behov av en smula hjälp
och medkänsla.
Allt detta härleder Elswig Thunberg
naturligt och med en sorts tät och koncentrerad
berättarförmåga ur telefonsignalen. Det
personregister som inleder hennes bok bidrar till
klarheten men innebär inget underbetyg åt
hennes individualiseringsförmåga. Ett gott
bevis på denna inlevelse utgör bland annat
det faktum att alla familjemedlemmarna trots
sina skarpt poängterade olikheter ändå
samtidigt verkar släkt. Författarinnan har så starkt
levt sig in i sina gestalter att hon, kanske halvt
omedvetet, har fått fram den mystiska
blods-frändskapen, släkttycket, något som man eljest
ofta efterlyser i släktskildringar. Hennes
människor har mjukhet, temperament och hjärta,
näbbar och klor och en viss eldfängdhet i
sinnet. Men Elswig Thunbergs goda
berättarförmåga kunde önskas ändå mer
medvetslöst fri; det blir ibland alltför prudentligt,
onödigt initierat, och författarinnan upplyser
om sådant som framgår alldeles förträffligt
av sig självt. I romanens slutpartier till
exempel blir väl mycket uppgörelser, klarsyner,
utredningar och själsutvecklingar hopade —
något som dock i rättvisans namn måste
erkännas lätt inträffa i tätt sammansvetsade
familjegrupper där ”mitt hem är min borg”
och en kil har sprängts in i borgen. Elswig
Thunberg är objektiv i sitt intresse för
människorna och försöker förstå dem allsidigt.
Det är bara mot arbetslöse flanören Göran
som hon är en smula hjärtlös, när hon till
sist, kanske i ren trötthet, placerar honom på
kontor, där han med sin känsligt estetiska
läggning bör åstadkomma en icke obetydlig
oreda. — Den välskrivna boken torde kunna
förutsättas fängsla en ganska vid publik.
4/. A.
Ny roman av Beijer
Harald Beijer: Den goda gärningen.
Norstedts. 6: 50.
Detta är faktiskt en av de bästa svenska
romaner som skrivits på senare tid. Gång på
gång måste man förvåna sig över författarens
handlag, och ändå mer imponerad är man av
den kraft, den absoluta rättvisa, den
typ-skapande förmåga och den inblick i
människohjärtat som Beijer ger prov på. Det
finns partier i boken som inte många göra
honom efter. Han kan konsten att berätta:
han skriver epik av det gamla slaget, fast
den spelar i modern miljö och handlar om
det mest aktuella av allt: hur ett par unga
män, som fått det dåligt förspänt i livet och
ha arbetslösheten till oföränderligt trofast
kamrat, överhuvud ska kunna existera och
låta bli att gå under.
Var och en vet att del är ett tragiskt ämne,
men Beijer har sett tragiken i hela dess vidd.
De tre damerna sitta vid sina sländor, och
små ödestrådar klippas av och kastas bort.
Kurt Lanke och Ludvig Krause ströva
omkring i millionstaden som kryp i vildmarken.
Vem kan ta vara på sin broder på en plats
där trehundratusen bröder stå utan arbete?
Resan utför går förbi den ena dystra
an-halten efter den andra, och till sist är man
framme vid fängelset. Att det inte blir en
slutstation beror på att det finns en människa
i boken som lärt sig något av den vedermöda
han prövat och gör en god gärning.
Men Kurt Lanke och Ludvig Krause äro
ändå inga offer som kunna lasta av sig allt
ansvar. De ha, som andra människor, sitt
mått av styrka och vilja; och ytterst är det
för att Ludvig Krause sitter inne med rätt
mycket av det slaget som de båda bli
räddade. Harald Beijer är obönhörligt rättvis.
Livet kan vara som ett långt krig för en del;
och somliga äro i stånd att möta det och
andra inte.
Här finnas alla slags typer: de som sitta i
bekvämt lä, och de som äro ute i blåsten,
de som ge tappt på sista biten, de som
svindlat sig fram, de som arbetat hederligt:
en lång kolonn ur alla klasser. Det finns
ingen hatfullhet hos författaren, och ingen
lust att karikera. Det är som det skall vara.
Del är nästan en stor bok. G. A.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
