Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kristmann Gudmundsson, Livets morgon; Hvite netter, anmäld va Th. N. - B. Traven, Kärran, anmäld av A. L. - Paul Frischauer, Prins Eugen, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
inte med någon större saknad han för andra
gången tar farväl av sin barndomsstad.
Det är frisk luft och friskt humör i
Gudmundssons böcker, och vare sig det är mörk
lidelse och tungt hat eller en erotik av mindre
ödesbetonat slag han skildrar, finns det
ingenting av det hämmade, förvuxna och förvända,
vilket kan räknas honom till godo. Th. N.
Proletärt Mexiko
B. Traven: Kärran. Holmströms. 4: 25.
Traven är en författare som kan läsas av
alla slags människor. Det beror på att han
skriver åskådligt om enkla, elementära saker,
vilka samtidigt är tillräckligt avlägset
exotiska att icke verka alltför vanliga. Han har
ett stort erfarenhetsförråd, en fond av detta
slags vetande som en författare behöver: om
de detaljer som den vardagliga människans liv
sammanfogas av. Han offrar inte åt bengaliska
belysningseffekter; hans värld är ytterst
verklig: som sedd med en arbetares ögon en
måndagsmorgon. Hans exotism är naturalistisk.
Hans originella grepp är att helt enkelt
till-lämpa den materialistiska livsuppfattningen
på primitiva förhållanden. När
exemplifieringen rör sig kring de enklaste
existensbehoven blir den både drastiskt övertygande
och djupt ironisk.
Traven skildrar med förkärlek — med intim
kännedom, med vacker känsla — Mexikos
indianproletariat. Så även i den nya boken,
”Kärran”. Andreu tillhör en släkt av
jordproletärer, till namnet fria men i verkligheten
slavar under sina skulder. Som pojke kommer
han till en vit affärsman, står i hans butik
utan lön och sover på golvet på en matta. Han
tycker det är ett bra liv. Han, lär sig läsa,
räkna, börjar bli medveten. Det klarnar för
honom: han ser en smula av sammanhanget
i den underliga värld som är de fattiga
indianernas. Ingen människa kan säljas i Mexiko,
men i egenskap av spelvinst hamnar Andreu
hos en ny herre. Denne bedriver en omfattande
transportrörelse; Andreu blir kusk, carretero;
han kör en höghjulad kärra, förspänd med
oxar. Strapatserna och riskmomenten är stora,
lönen liten; Andreus skuld till sin herre för
saker som han oundgängligen behöver växer
ständigt och gör honom till slav lika
obevekligt som om han stannat kvar på släktens jord.
Andreu är en vaken men relativt oerfaren
yngling när han kommer till den stora
helgonfesten i Balun Canan; han upplever mycket
där: frigör sig från tron på gudar och
rättvisa och finner en kvinna, den lycka som
ensam är lika för carreteron som för andra
människor. Helgonfesten är en blomstrande
och vittförgrenad affär: kyrkan säljer
välsignelser, myndigheterna tar mutor och
licensavgifter, marknadsförsäljarna blir av med sitt
kram, rulettbankirerna håvar in pengar
liksom utskänkningsställena och flickorna på
dessa ställen. Andreu fattar väl inte hela
sammanhanget; men Traven inskränker sig inte
till att se blott med hans ögon. Staten, kyrkan,
den vita civilisationen blir i detta lokala
perspektiv en stor skojaraffär. Proletärerna får
betala med sitt långa, sega slit och det nöjer
de sig med, därför att de vet inget annat sätt.
De kan inte ens ta exempel efter carretornas
dragoxar, vilka strejkar när de blir för
utsläpade och hotar ägaren med förlusten av sina
oxliv om de inte får en tids semester på saftiga
betesmarker; men vem förlorar väl på en
proletärs död? I motsättning till backanalen i
kyrkans skugga framträder Andreus arkadiska
kärlekshistoria. Han träffar en smutsig, lusig,
hemlös indianflicka och tar henne med sig
som sin hustru till kuskarnas läger ute på
prärien; deras tillit, glädje och
skönhetskänsla är naivt fullständig. Traven snuddar
här vid den dikt som ingen naturalism kan
binda. Till slut är dock bådadera
oundgängliga för människan: illusionen och den
materialistiska grundvalen. Traven är diktare nog
att veta det. A. L.
Prins Eugen
Paul Frischauer: Prins Eugen.
Översättning av Karl Fägersten. Bonniers. 7: 50.
Den som lärt sig betrakta de stora engelska
biografierna som hörande till livets
oförgängliga njutningar kan understundom höja en och
annan suck, när han får i sin hand en bok i
samma genre utmärkt av traditioner som inte
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>