Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Paul Frischauer, Prins Eugen, anmäld av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
äro fullt så stilfulla som de brittiska. På
senare tid har det, med särskild inverkan från
filmen och tidningarnas söndagsartiklar,
uppstått en sorts biografiskt författarskap som är
mycket lättillgängligt och mycket snart glömt.
Det gäller att, efter kända förebilder,
åstadkomma sådan lektyr som smärtfritt låter sig
läsas till kaffet och cigarren, som är agreabelt
underhållande så länge den varar och på
vilken man gungar fram så friktionsfritt och
segerrikt tidsödande som i någon välfjädrad
bilåkningsbil. Det är böcker som inte bindas
in och inte tas fram på nytt, men som göra sin
moriska tjänst och snart ersättas av nya. Det
är inte så svårt att skriva dem, och många ha
lärt sig det.
Det vore orättvist att föra Paul Frischauers
bok om prins Eugen till denna kategori. Den
har visserligen, särskilt i sin första del —
vilken utmärkes av en viss pratsamhet och brist
på stringens — sina beröringspunkter. Den är
också, till stor del, skriven i det historiska
presens om vilket många författare ha den
föreställningen att det är spännande; och den
laborerar i hög grad med den indelning i
små-stycken och de lite teatraliska finter och
plötsliga sicksackmarscher som äro avsedda att allt
oemotståndligare befästa greppet om läsaren.
Att verklig spänning skapas med andra medel,
enklare och svårare, är kanske överflödigt att
här utveckla; i stället bör man kanske övergå
till att poängtera att Paul Frischauers bok har
sina goda meriter: den tycks vittna om
aktningsvärda kunskaper, den verkar tillförlitlig,
och bilden av huvudpersonen har alla inre
kriterier på att vara sann.
Det finns två saker i Paul Frischauers
framställning som verkligen ta en. Den ena är när
Eugen, som tjuguåring, för första gången åser
ett slag. Det är fråga om drabbningen mot
turkarna utanför Wien 1783. Han har redan
varit med i närstrid ett par gånger; och där
har allting varit vild upphetsning och
förvirring. Men nu, när han håller med staben på en
kulle, märker han hur allting klarnar för hans
ögon: landskapet blir till en karta,
truppförbanden till enheter; där bör en pjäs flyttas
fram, där finns en blotta att ta fasta på. Detta
begriper han, det har på något hemlighetsfullt
sätt kommit in i hans huvud. Det är ett spel
som han kan spela. Han är, med andra ord,
ett militärt geni, som plötsligt upptäcker vad
han duger till.
Men i detta sammanhang måste man också
påtala en allvarlig brist i boken. Eugen var
strateg, fältherre; och strängt taget är det en
smula meningslöst att skriva tvåhundra sidor
om honom och berätta det ena och det andra
utan att ge sig i kast med ens ett försök att
utreda hur hans speciella begåvning arbetar
och manifesterar sig. Det finns inte en analys
av ett enda fältslag. Chesterton har en gång,
med all rätt, påpekat att skall man tala om
religion, så måste man tala om Gud, och skall
man tala om Nansen, så måste man tala om
nordpolen. Paul Frischauer har, i sitt speciella
fall, varit av en avvikande uppfattning, och
den har inte bidragit att öka volymens värde.
Ingenting hade väl legat närmare till hands
än att göra en verklig jämförelse mellan
Eugen och Marlborough. Paul Frischauer har
inte gjort det. Den moderna tron att man inte
får överanstränga läsaren är en smula långt
driven. Hur det ser ut i huvudet hos de två
stora vapenbröderna är — orimligt som det
kan tyckas — intressantare än hur det ser ut
i deras palats.
Men vad som däremot är bra skildrat är
Eugens utveckling som människa. Det börjar
med åren i Paris, då den lille fule och svage
pojken ständigt möttes av småleende ynkan
eller bullrande skratt kommande ur bastantare
bröst än hans. En gång berättade läraren att
spartanerna haft för sed att utsätta
livsodugliga barn på berget Taygetos. ”Varför inte
också i Frankrike? Varför inte också mig?”
utbrast Eugen. Modern — Olympia, Mazarins
brorsdotter, som Ludvig XIV en gång älskat —
märkte honom knappast. Det gjorde inte heller
kungen, när han kom på besök. Men Eugen
lärde sig rida, fäkta och sova på bara marken,
läste taktik, strategi och befästningskonst.
Prinsen av Conti for ut med honom till
Versailles, förde honom inför konungen och bad
om kompani åt honom. Ludvig gav fortfarande
inte vid handen att han märkt hans närvaro.
Så följde ritten till Wien, genomförd trots
penningbrist och kroppslig utmattning,
företagen för att komma över till ett annat läger
och en ny valplats och till sist, om man hade
smidighet, kurage och begåvning nog och inte
kulor, febrar, kroksablar och intriger bragte
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
