Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jane Oliver och Ann Stafford, Mellan 9 och 6; Joan Kennedy, Hustruns syn på saken; Norah James, Sex dar i veckan; Irmgard Keun, En av oss, anmälda av Th. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
erkänna det, utan påpekar, att det är han som
försörjer henne till ersättning för att hon
bland annat är honom trogen, beslutar hon
sig för att ge honom en läxa, skaffar sig en
inkomstbringande sysselsättning i sitt gamla
yrke, dansösens, bjuder sina vänner på fester,
som hon själv bekostar, stänger sin
sängkam-mardörr, låter honom sitta ensam vid
middagsbordet etcetera. Vilket bara retar honom
att gå till den andra kvinnan och bli hennes
älskare. Men han tröttnar snart, hustrun har
råkat i omständigheter efter en scen på en
soffa alldeles i början av boken, innan det
börjat trassla till sig, hunden får ett träd
över sig och det ena med det andra återförenar
makarna på sista sidan. Det hela är
konstruerat, personerna schablonmässiga, men
förmodligen är det sådana böcker folk vill ha.
Norah James syftar inte bara till lätt
förströelse med en lagom nypa moral. Hon vill
måla londonsk vardag, och man kan gott säga,
att hon lyckas få fram tristessen över det
dimmiga enahanda, där inte ens de få solblänken
tycks ha någon riktig kraft att lysa upp och
glädja. Stil och komposition är formade efter
vissa moderna mönster. Författarinnan gör
sålunda allvarliga ansträngningar att låta oss
följa personernas tankebanor, men man
märker alltför tydligt, att det är hon som tänker
att de tänker på det sättet. Med andra ord:
psykologien når inte några mera svindlande
djup. Hennes försök att knyta samman
människornas öden till ett meningsfullt helt kan
inte heller sägas vara lyckat. Det enda som de
har gemensamt är egentligen att de åker in till
staden med samma tåg på rnornarna. Där är
konduktören som också är
fackföreningssekre-terare. Han super sig full och råkar i
slagsmål med polisen men kommer undan utan
något som helst straff. Sedan blir hans flicka
överkörd av en bil och måste amputeras under
ena knäet, och han får offra sitt blod för
sitt barn genom en transfusion. Det är rätt
rörande, men någon inre logik, något
nödvändigt skeende i de händelser han råkar ut för
har man svårt att upptäcka. Där är
handelsresanden som satsar allt vad han äger på en
fabrik för outslitliga strumpor. Företaget går
över styr, men han är så fetlagd och
framgångsrik för övrigt, att man aldrig riktigt tror
på tragiken i det hela. Men annars är det mest
unga flickor, självförsörjande, som knappt
trampat ut barnskorna och fortfarande bor
hemma hos mamma och pappa. Allesammans
råkar ut för otäcka karlar, allesammans
upplever de första rysningarna vid den första mer
eller mindre intima kroppsliga beröringen.
Och allesammans har egentligen bara ett mål
för sin strävan: att bli gifta, bli försörjda. Det
är deras syn på saken. Man känner på sin höjd
ett ljumt medlidande med dem och hoppas
allvarligt, att man inte ska behöva betrakta
dem som typiska för engelsk ungdom av i dag.
”Sex dar i veckan” ståtar med den pretentiösa
undertiteln ”roman”, men den består av ett
tiotal noveller, och ganska svaga noveller, som
klippts sönder och pusslats ihop till en lappig
tavla, som den engelska kritiken givit höga
lovord. Annars hade man inte behövt ägna så
många rader åt den.
Den ojämförligt mest betydande av dessa
böcker är Irmgard Keuns ”En av oss”.
Visserligen kan man inte heller fritaga den för ett
visst mått av konstruktion, men det gäller så
pass betydelselösa detaljer i intrigen, att
författarinnan gott kunde ha fått absolution för
dem i tysthet, om det inte hade varit så, att
hon vunnit i verkan genom att undvika dem.
Det hade både varit mera osökt och givit
historien en ännu starkare accent, om Gilgi.
hjältinnan, fått vara sina föräldrars riktiga
barn och inte plötsligt avslöjats som
fosterbarn med en okänd men rik mamma. Det
hetsade språket med sina stackota meningar och
ständiga presensformer blir också stundtals
rätt tröttande, men det tjänar dock en bestämd
konstnärlig avsikt, och återger sannolikt
riktigt en ung, vacker, självständig och
viljestark kvinnas sätt att registrera sina intryck
av världen utom och inom henne i just denna
miljö och under dessa lyckliga och olyckliga
förhållanden. I varje fall just denna kvinnas.
Hon blir kär i en man, som i likhet med de
övriga bifigurerna har en viss psykologisk
påtaglighet utan att vara tillnärmelsevis lika
djupt studerad som huvudpersonen. Han är
författare och följaktligen obotligt lättsinnig
i fråga om allt vad pengar och andra
realiteter heter. Han äger ett litet kapital, som ger
honom en avkastning, stor nog att täcka
utgifterna för mat och cigarretter, och nu vill
han ta ut detta för att de ska kunna resa till
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
