Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hans Ruin, Gycklare och apostlar, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av utomordentlig vikt och betydelse. Man kan
tryggt hävda, att efter José Ortega y Gassets
studier för några år sedan icke på något språk
publicerats någonting fullödigare och
väsentligare om Västerlandets aktuella
kulturproblem. Den som själv styrt sin käpphäst in på
liknande vägar, erkänner gärna vid läsningen
av denna ypperliga bok det otillfredsställande
och improviserade i egna hypoteser. Här
lämnas — i en högst elegant, ofta lyriskt-litterär
form — en grundritning, som kommer att
bestå.
Man kan gå förbi de egentliga
reseskildringarna i Ruins bok; särskilt de av något
tidigare datum, som ställts i bokens början,
äro påtagligt svagare. Det viktigaste utsäger
författaren i den avdelning av sin bok, som
han kallat ”Jord och ande”. Det är den nya
vitalismens, antiintellektualismens,
primitivis-mens problem, som vi alla sysslat med, som
här rullas upp i hela dess vidd. Det visar sig,
när man tar del av Ruins säkra analys, att den
sammanställning av olika former av
primi-tivism, som försöksvis gjordes i recensentens
bok ”Livsdyrkare”, och som då i allmänhet
icke godtogs, i stort sett torde stämma. Ruin
undviker att ta upp, vad han kallar de många
artistiska livsdyrkarsekterna, men han räknar
med deras existens och för in dem i sitt
resonemang. Vad han kallar ”den återuppståndne
Caliban” studerar han med utgångspunkt hos
Gauguin och Gallén-Kallela och med
bortseende från ”den kosmetiska livsglädjen över
läppar och kinder, dansandet i restaurangerna
under negrers rullande ögon, den sexuella
passepartoutandan, vågen av vidskepelse, vars
svall för med sig fetischer, totemdjur och
andra rekvisita, massornas atavistiska
berusning inför en lyckad knockout i
boxnings-ringen etc.” framför allt på tre viktiga
områden: vetenskapen, konsten och politiken.
Inom psykologien representeras det nya
barbariet av psykoanalysen och behaviorismen —
den förra i en floskulöst metafysisk form, som
ligger den realistiska vetenskapen mer fjärran
än Schellings världsförklaring. Som
representanter för den konstnärliga primitivismen tar
Ruin upp den märklige tyske målaren
Boll-schweiler, som han förts tillsammans med av
den allvetande Vilhelm Scharp i Berlin.
Boll-schweiler dyrkar rovdjuret på samma sätt som
Spengler, han målar grymma, vilda och
anti-humana tavlor, som — för att citera Scharp —
”fått fan själv att stå på tå”. När han
demonstrerar ett tigerkranium, utropar han: ”Hör
hur käkarna klappa! Det är en ren hövlighet
av en tiger att mellan sina käkar sönderriva
den degenererade varelse, som heter
människan.” Det är samma anda som i sadisten
Görings djurskyddslagstiftning.
Teorien för detta kulturhat, mot vilket våra
egna primitivisters pansexualism verkar rena
puberteten på Söder, har bäst givits av
filosofen Ludwig Klages, som av den nya
regimen mycket stilenligt hugnats med en
professur — icke i Potsdam eller avdelningen för
utbildning av osentimentala
koncentrationslägerchefer i Bruna huset i München utan vid
Berlins fordom relativt aktade universitet. Klages’
idé är, att människorna ensamma bland de
skapade varelserna hylla maktlystnadens och
förstörelselustans demoner. De härliga djuren
gå däremot friktionsfritt in i naturen, de röva
och härja endast för att mätta sig, de känna
ingen individualism, ingen ärelystnad, ingen
destruktionsiver. ”Djuret, som man inte lånar
förmågan att synda, kan ej heller begå ett
brott och vet ingenting av sedlig fordran. Livet
känner inte någonting sådant, ty livet är utan
synd och utan skuld.” Vid sidan av denna
filosofi — vars fullständiga avsaknad av
naturvetenskapliga argument inte behöver
påvisas — blir den ryska kommunismen även i
dess brutalare former till en naivt
västerländsk kulturutopi av välkänt åttiotalssnitt.
Hans Ruin träffar i Europa flera
representanter för den landsflyktiga liberalismen, och
det skall genast erkännas, att bilden icke är
upplyftande. Han förefaller rätt imponerad
av den tyske teaterkritikern Alfred Kerr. Det
må då betonas, att Kerr är en god
representant för den kulturellt impotenta grin artyp.
som mer än slappa politiker har skuld till att
frihetslärorna förlorat aktning och respekt.
Nazismen är motbjudande, men det vore
oärligt att blunda för, vilka missförhållanden
som framkallat den.
Finner Ruin icke någon ljusning i ett
sönderslitet, till tänderna beväpnat Europa, som
på alla håll ropar efter blod, primitivism,
krig, makt och ”starka personligheter”? Jo —
i England. (I Frankrike och överhuvud på
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
