Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hans Ruin, Gycklare och apostlar, anmäld av Sven Stolpe - Eskil Sundström. Sådan blev hon, anmäld av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
katolsk mark skulle han nog också ha kunnat
spåra liknande förhoppningsfulla tidstecken.)
I Oxford möter han en rörelse, som också vill
erövra världen, som också kräver obetingad
underordning under en ledare. Men denna
ledare är Kristus, och en Kristus sådan han
existerar varken för opposition eller hej dukar
i riksbiskop Mullers Tyskland. Det är den
mycket omtalade ”Oxfordgrupprörelsen”, som
också vunnit insteg i vårt land, och för vilken
professor Runestam med sin personliga
auktoritet svarar i Uppsala. I Oxford finner Ruin
icke bara en minnestavla över de engelska
studenter, som stupat i kriget, utan också en tavla
”till minne av de män, som, komna från ett
annat land, inträdde i detta college och
återvände, stredo och dogo för sitt fosterland
under kriget 1914—1919”. Under denna tavla
stå tre tyska namn. Det är en annan anda
än det nya Tysklands. Sven Stolpe
Pamflett eller
sanningsord ?
Eskil Sundström: Sådan blev hon.
Bonniers. 5: 75.
Redaktör Eskil Sundström har skrivit en
bok om världens mest omskrivna tema, den
moderna kvinnan. Så långt är ingenting
märkvärdigt. Men han har lyckats väcka sensation
och få till stånd en diskussion på ganska nya
linjer om detta eljest rätt uttröskade
debattämne. Och detta är ganska märkvärdigt.
Från feministiskt håll har Sundströms bok
hittills, såvitt jag kunnat finna, enstämmigt
karakteriserats som ett lågsinnat angrepp, en
inskränkt maskulin vantolkning av
verkligheten, en vanmäktig protest mot en skapande
utveckling — samt även som en av tarvliga
kvickheter uppfylld vulgärjournalistisk
pamflett.
Detta bombardemang har tydligen haft en
så kraftig verkan att det förefaller som om
ingen hittills vågat sig fram med det fullt
lika plausibla påståendet, att Eskil
Sundströms bok är ett brett upplagt, oftast
träffande och under alla omständigheter ärligt
menat bidrag till diskussionen om ett mycket
allvarligt och djupgående modernt
samhällsproblem.
Oberoende av allt detta borde man, synes
det mig, dock kunna ena sig därom, att
”Sådan blev hon” är en spirituell bok, skriven
med en van, men icke utnött journalistisk
säkerhet, samt dessutom med friskhet, klarhet,
djärvhet och ett frejdigt humör. Den är icke
omsorgsfullt avvägande, och huggen träffa
kanske en och annan gång i sten, men den har
kamphumör, salt och stil.
Mången skulle kanske vilja.stanna vid detta.
Jag gör det icke. Sundströms bok är också
en allvarlig och vägande undersökning samt
ett ord i sinom tid.
Den har nämligen en pedagogisk mening.
Den vill tvinga fram en undanträngd och
ned-hyssjad sanning, och den gör det på
pedagogers och satirikers sätt genom att något
förskjuta proportionerna. Den undanträngda
sanningen formas också till en anklagelse, en
allvarlig anklagelse mot den nu redan för
länge sedan segerrika feminismen, att den
endast varit inriktad på att vinna segern —
men icke att göra något av den.
Segern är nämligen, menar Sundström, för
länge sedan vunnen. Kraven i fråga om
arvsrätt, familjerätt, förvärvsrätt, politiska
rättigheter — alla ha de för länge sedan uppnåtts,
och alla dessa gebit ha i de flesta
västerländska stater reglerats efter kvinnorörelsens
krav. Och detta var i och för sig riktigt och
nödvändigt. Ingen kan heller med fog anklaga
Sundström för att idealisera det äldre
borgerliga adertonhundratalets kvinnliga ofrihet.
Tvärtom, han ger en skrämmande, frän, men
knappast överdriven bild av den bedrövliga
tid, då åtminstone de borgerliga klassernas
kvinnor förlorat sitt fotfäste och sin plats i en
äldre tids hushållssystem, utan att ha
återfunnit den i den nya ordningen, och då en
kvinnas praktiskt taget enda öde var att ”bli’
gift eller icke ”bli” gift.
De anklagelser som riktats mot Sundström
för att företräda en ”reaktionär” ståndpunkt
i kvinnofrågan falla sålunda till marken. Men
däremot är han en skarp kritiker av den
segrande kvinnosaken. Och vad hans anklagelser
gå ut på är framför allt detta: feministerna
ha visserligen skaffat kvinnan alla rättigheter,
men vad har det blivit av denna seger? Var
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
