Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kai Donner, Fältmarskalken friherre Mannerheim, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
också igen tonfallen i den bittra kritiken mot
den finländska liberalismens försök till
avspänning och koncilians från Lapporörelsens
klang- och jubeltid. Kai Donner förfäktar
alltjämt den tanken, att hans land bort ansluta
sig till Koltjaks och Judenitjs arméer och
förvisso hyllar han Gripenbergs strof:
Vekling är den som ej vill vara med.
Stormtid och bragdtid förvisso är tiden,
bragderna bida i österled.
Upp emot öster, till äran och striden
fjärran på sagornas susande hed!
Och ändå har man i Donners bok svårt att
tro på författarens oreflekterade uppslutning
kring Bertel Gripenbergs, eller kanske ännu
hellre Örnulf Tigerstedts ideal. Mannen till
vars ära- boken är skriven står på ett
egendomligt sätt främmande för antihumanismens
tankegångar. I Kai Donners biografi
framträder Gustaf Mannerheim som, om man så
får säga det, ”mycket litet intresserad” för
den finländska aktivismens problem.
På Kai Donners fosterländska patos kan
man inte misstaga sig, även om läsaren blir
litet fundersam, då författaren om vita arméns
ståndrätter 1918 säger, att ”de voro
säkerligen i all sin oformlighet på sätt och vis av
en stor fosterländsk betydelse”. Ännu mer
betänksam blir man måhända, då författaren
karakteriserar avrättningarna av ett flertal
med de vita sympatiserande ryssar i Viborg
som ett ”beklagligt mellanfall”. Trots hela
sin politiska inställning och trots sin
patriotiska lidelse har Kai Donner inte lyckats giva
något övertygande porträtt av den vita
generalen. Hans teckning är alltför skissartad och
framför allt för osjälvständig för att fylla
måttet för en biografi över Gustaf
Mannerheim, och ur denna synpunkt har boken
mycket litet att skänka en rikssvensk läsare.
Men ur en väsentligen annan synpunkt
borde Donners arbete desto mer kunna vädja
till vårt intresse, och det är, när författaren
lämnar panegyriken och delvis på grundval
av egen erfarenhet skildrar Sveriges
Finlands-politik den skickelsedigra våren 1918. Donner
var då verksam som den så kallade militär
-kommitténs representant vid Finlands
beskickning i Stockholm, en post som säkerligen satte
stora krav på sin innehavare, även om det
förefaller litet svårt att närmare karakterisera
alla de befogenheter, som Donner synes ha
haft. Till chef hade han statsrådet Alexis
Gripenberg, och det är i huvudsak kring
dennes mellanhavanden med den svenska
regeringen, som Donners ”avslöjanden” knyta
sig.
Med stor klarhet framträda här
brytningarna inom finländsk politik, mellan de
som önskade utländsk intervention i Finland
och de som ansågo, att den vita armén ensam
var i stånd att lösa sin uppgift. Till de
senare hörde Mannerheim — som endast ett
år tidigare fört ryskt befäl mot tyskarna —
och Donner själv. Inom regeringen i Vasa
voro meningarna delade, dess främste
representant, P. E. Svinhufvud, var känd som
gammal pålitlig tyskvän. För den tyska
krigsled-ningen var det givetvis ett viktigt intresse att
få intervenera i Finland och avskära de
allierades eventuella operationer i Murman, och
kunde man få Sverige att biträda eller
åtminstone underlätta interventionen, desto bättre.
Att den tyska politiken gick ut på att
provocera en svensk intervention torde vara
obestridligt och likaså, att man i Tyskland
räknade med att detta skulle gå ganska lätt med
hänsyn till starka folkstämningar i Sverige.
Den svenska regeringen behöll emellertid
huvudet kallt och begränsade sin politik till
att skydda Älandsöarna. Om Sveriges
Ålands-politik har nu Donner märkliga saker att
berätta. Han framlägger de mest hej dlösa
beskyllningar mot svenska regeringen och
svenska ämbetsmän och alldeles särskilt
vänder han sig mot den svenska expeditionskåren
till Äland. Beskyllningarna ha i regel
karaktär av insinuationer. Så säger han om det
telegram, som Mannerheim den 18 februari
avsände till beskickningen i Stockholm rörande
den vita så kallade Nystadskåren på Äland,
att ”det låg nära till hands att antaga att
telegramtexten avsiktligt förvanskats genom
de svenska myndigheternas försorg”. Donner
lämnar dock, utan att själv observera
motsägelsen, längre fram i sin bok (sid. 144) den
upplysningen, att man i det vitfinska
högkvarteret begagnat sig av oriktig chiffer. Någon
förvanskning, verkställd av svenska
myndigheter, kan alltså inte ha förekommit.
Enligt Donner hade sjöministern friherre
Palmstierna och utrikesminister Hellner
”små
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
