Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kai Donner, Fältmarskalken friherre Mannerheim, anmäld av Bo Enander - Ragnar Vold, Tyskland marsjerer — hvorfor? — hvorhen? anmäld av Å. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ningom kommit underfund med, att här
kanske erbjöd sig ett tillfälle till propaganda i
stor stil på Åland, om under humanitetens
täckmantel en militär expedition avsändes till
ögruppen, vilken senare hade kunnat
förklaras definitivt ockuperad”. Men Donner går
vidare i sina anklagelser, han säger att
sjöministern ”fört landets högsta ledning bakom
ljuset”. Frågan om intervention i Finland i
slutet av januari 1918 belyses av Donner på
ett minst sagt egendomligt sätt. Den 3
februari meddelade utrikesdepartementet
Finlands beskickning i Stockholm, att dess chargé
d’affaires i Helsingfors tillstyrkt svensk
intervention i Finland efter samtal med finländska
regeringsmedlemmar. Donners tes är, att man
i Finlands regering inte önskade någon svensk
intervention.
Därför bortförklaras telegrammet av den 3
februari på följande sätt: ”Man blir nästan (!)
nödsakad att tro, att Sveriges dåvarande
representant i Helsingfors på ett icke fullt
korrekt sätt begagnat sig av de samtal han
hade under denna tid, icke med ansvariga
regeringsmedlemmar, utan med vissa kända
personer, vilka låtit intrycket av att en
räddning vore omöjlig utan främmande
inskridande verka, eller att en visserligen
förklarlig, men icke ursäktlig rädsla fått spela in i
ett avgörande av denna utomordentliga
betydelse.” Beviset för den förolämpande
beskyllning, som slungas ut mot en svensk
diplomat i högsta grad ansvarsfull ställning
består i att Kai Donner trots hänvändelser
till svenska utrikesdepartementet inte fått se
själva telegramtexten. Donner nämner inte,
att det i Sverige som i de flesta andra länder
finns en femtioårsgräns för offentliggörandet
av utrikespolitiska aktstycken.
Bevisföringen är karakteristisk för hela
Donners inställning till Sveriges
Älandspoli-tik, eller, som han själv uttrycker det. ”det
fula spel, som den svenska regeringen bedre\
om Åland bakom de finska myndigheternas
rygg”. Mannerheims insats i den åländska
politiken våren 1918 är av obekanta skäl
något ställd i skuggan. Däremot betonas
eftertryckligen hans betydelse för Ålandsfrågans
definitiva lösning. Han visade här, säger
Donner, ”samma kavalleristiska offensivanda,
som utmärkte hans krigföring”. Hur vältaligt
och dramatiskt Donner än söker teckna
Mannerheims besök hos Clemenceau 1919, blir
läsaren dock knappast övertygad om att det
just var detta besök, som beseglade
Älands-öarnas öde. Minst sagt naiv förefaller
Donners konklusion, att ”kanhända stötte det
även hans (Clemenceaus) ridderliga sinne att
höra hurusom den svenska regeringen i stället
för att hjälpa det gamla dotterlandet i dess
kamp försökt begagna sig av tillfället för att
göra en erövring från den för sitt liv
kämpande grannen”. Det torde nog ha fordrats
andra och något mer realpolitiska argument
för att påverka Clemenceau.
I förordet till sin Mannerheimsbiografi
skriver författaren, att han inte anser sig
”vara historiker av facket”. Läsaren blir
också djupt övertygad om att så heller inte
är fallet. För en rikssvensk läsare bjuder Kai
Donners bok näppeligen något annat av
intresse än behandlingen av Ålandsfrågan.
Och här måste man på det bestämdaste
reservera sig mot de obevisade insinuationer, som
framkastas mot Sveriges regering och mot
svenska ämbetsmän i ansvarig ställning. Man
kan endast uttrycka den förhoppningen, att
vårt utrikesdepartement snart skall finna
tiden mogen att framlägga den aktsamling,
som till sist kan göra slut på alla
kannstöpe-rier om Sveriges politik våren 1918.
Bo Enander
Tyskland marscherar
Ragnar Vold: Tyskland mars jer er —
hvorfor? — hvarken? Aschehoug & Co.
Oslo 1934.
Ragnar Volds arbete ”Tyskland
marsje-rer — hvorfor? — hvorhen?” lägger upp ett
spörsmål, som till sist förblir obesvarat. I
slutorden meddelar författaren, att han överlåter
problemlösningen åt läsaren, och det skall
först som sist sägas, att han ger ett
synnerligen rikhaltigt material till ledning. Han har
valt metoden att låta nazisterna Själva tala.
Hans källmaterial är alltigenom
nationalsocialistiskt. Ragnar Volds arbete rymmer en
rikedom på personliga, träffande iakttagelser på
ort och ställe, klipp ur den nazistiska pressen
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
