Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - B. T. Reynolds, The Saar and the Franco-German Problem; Margaret Lambert, The Saar, anmälda av Bo Enander - Albert Grzesinski, I kamp för den tyska republiken, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ningen, hur den än må utfalla. ”Ju närmare
omröstningsdagen kommer”, skriver hon,
”desto klarare blir det, att den inte kommer
att beteckna lösningen av Saarfrågan.
Tvärtom, ser det ut som om vi måste vänta oss en
period av ännu större förvecklingar efter
omröstningen än de som redan nu äro för
handen. Detta är måhända den enda profetia om
Saars framtid, som man med något så när
säkerhet kan våga göra. Bo Enandet
Till
Weimar-republikens försvar
Albert Grzesinski: l kamp för den
tyska republiken. En landsflyktings
memoarer. Serien Dagens ansikte. Översatt av Åke
Thulstrup. Bonniers. 5: 75.
Albert Grzesinski, i Sverige väl mest känd
som Berlins mäktige och fruktade polischef
åren närmast före den nationalsocialistiska
revolutionen, har under sin landsflykt
nedskrivit de minnen, som nu presenteras i ledig
svensk översättning. Det är en intressant bok
och en i många avseenden märklig man, som
läsaren får stifta bekantskap med. Albert
Grzesinski gjorde en karriär, som man nog
kan anse ganska typisk för
Weimarrepubli-kens socialdemokratiska politiker. Fattig
proletärpojke kom han tidigt ut i livet som
industriarbetare. Tidigt blev han också övertygad
socialdemokrat och entusiastisk anhängare av
fackföreningsrörelsen, och det var via
fackföreningarna, som han kom in i det politiska
liv, han så lidelsefullt dyrkar. Hans
organisatoriska begåvning gjorde sig snart gällande.
Under revolutionen 1918 satt han som
ordförande i soldat- och arbetarrådet i Kassel, på
vilken post han framgångsrikt samarbetade
med de militära myndigheterna. 1925 erhöll
han som partibelöning polischefstjänsten i
Berlin, 1926—30 var han preussisk
inrikesminister och därefter till 1932 ånyo polischef
i Berlin.
Grzesinskis minnen äro en hyllning till ”den
toleranta republiken”, men han har blicken
öppen för republikens brister. Som den
främsta av dessa framstår de ständiga
eftergifterna mot riksvärnet. där politiserande
generaler som von Schleicher och von Seeckt
tillätos ha fria händer. Riksvärnet blev
genom sin antidemokratiska sammansättning
den verkliga faran för republiken, utan
riks-värnets tysta samtycke hade den nazistiska
revolutionen aldrig kunnat äga rum. Men
Grzesinski är också kritisk mot sina egna
partivänner. Så framstående och om
Weimar-republiken förtjänta män som Ebert, Noske
och Severing hålla inte måttet inför
Grzesinskis kritiska blick. Grzesinski själv
framstår däremot som den tyska
socialdemokratiens starke man, och han uraktlåter aldrig att
påpeka, att om partivännerna endast alltid
följt Albert Grzesinskis råd, så skulle det nog
ha sett annorlunda ut i Tyskland, än vad det
nu gör. Denna naiva skrytsamhet, ehuru inte
avgjort sympatisk, har dock ibland en viss
omedelbar charm. Dråpligt är hans uttalande
om revolutionsregeringen i Kassel: ”Själv
regerade jag som jag under hela mitt liv inte
hade gjort annat, och jag erfor en omätlig
tillfredsställelse.
Socialdemokraternas motståndare. både
längst till höger och längst till vänster,
tecknas genomgående osympatiskt. Det gör
emellertid på läsaren ett mindre angenämt
intryck, att inte ens centermannen Brüning
kan förmå Grzesinski till ett erkännande ord.
och inte heller klargöras de oerhörda
svårigheter med vilka den sista demokratiska
regeringen kämpade. Teckningen av Hindenburg
är måhända i några avseenden orättvis, men
som helhet är den dock ganska övertygande.
Rikspresidenten skildras som helt stående
under en reaktionär kamarillas inflytande,
i vilken hans son Oscar spelar en inflytelserik
roll. Detta torde väl också vara den
sannolikaste förklaringen till Hindenburgs
egendomliga ställningstagande till Hitler. För den
sistnämnde har Grzesinski givetvis intet annat
över än ohöljt förakt. Han citerar själv sitt
bekanta tal i Leipzig den 7 februari 1932.
i vilket han om Tysklands nuvarande härskare
bland annat fällde det yttrandet, att ”det
riktiga vore i stället att man jagade bort denna
herre med hundpiska”. Detta yttrande ha
nazisterna aldrig kunnat glömma, och
”hund-pisktalet” gjorde mer än något annat, att
Grzesinski kort efter det von Papen bildat
regering avlägsnades från
polischefsbefatt
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
