Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gösta Montell, Våra vänner på stäppen, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Stäppmongoler
Gösta M on tel 1: Våra vänner på
stäppen. Genom Mongoliet till torgoterna vid
Etsingol. Hökerbergs. 9: 50.
Som bekant ha reseskildringarna till julen
varit rekordmässigt talrika, och som ett typiskt
uttryck för denna hausse får väl anses att en
liten mongolstam längst inne i Centralasien
blivit behandlad i två olika böcker av
aktningsvärt omfång. Folkstammen i fråga är
torguterna (torgoterna) och dess skildrare
Haslund och Montell. Detta sammanträffande
i ämnesval är mer än ett slumpens verk, ty
bägge författarna ha upplevt sina händelser,
visserligen vid skilda tidpunkter, men som
medlemmar av den numera avslutade
Hedin-expeditionen, vilken arbetade efter ett noga
utstakat program. Resultaten från detta
forsk-ningsföretag, vari en månghövdad skara yngre
vetenskapsmän var engagerad, äro ännu till
största delen förborgade för allmänheten, men
till det som man hittills fått en inblick i höra
Haslunds och Montells insatser. Den senare,
vilken hade rikliga penningmedel till sitt
förfogande och dessutom en sällsynt skicklighet
som inköpare, har på ett utomordentligt sätt
utökat Riksmuseets etnografiska samlingar.
Utan att ingå på värdejämförelser mellan
de bägge böckerna vill jag säga, att de icke
innebära en återupprepning av varandra utan
snarast en komplettering. Haslunds håg står
till de stora, svårgripbara sammanhangen,
mongolernas dunkla förflutna har en
oemotståndlig lockelse för honom, och han
fördjupar sig ihärdigt i hävder och sägner.
Montell åter är den energiske och vetgirige
etno-grafen ut i fingerspetsarna, väl med öppet
sinne för resans tjusning men aldrig glömsk
av sina speciella expeditionsuppdrag. Hans
intresse söker sig med förkärlek till den
konkreta, rejäla verkligheten, och han är som
mest i sitt esse, när han studerar mongolernas
dagliga liv. I hans bok får man i en rad
fängslande kapitel läsa om allt som därtill
hörer, från filttillverkning, tältens uppsättning
och inredning och de genuina mat- och
dryckesvanorna till de mindre jordbundna
sidorna av tillvaron. Det talas mycket om
sociala förhållanden, om äktenskapets
institu
tion, om religiösa föreställningar och allmän
livssyn hos dessa stäppens nomader, och hela
tiden lyssnar man med nöje och behållning
till författaren.
De här behandlade torguterna är den lilla
folkspillra som håller till i trakten av floden
Etsingol med dess rika galleriskogar av
pop-pel. Det går ohjälpligt utför för den isolerade
stammen. Syfilis och den därmed
sammanhängande nedgången i nativitet undergräver
dess bestånd, söder ifrån tränges den
obönhörligt tillbaka av idoga kinesiska nybyggare
och i norr ligger den sovjetiska
Mongolrepublikens stängda område. Den bild Montell ger
av torguterna är fyllig och levande, och vi
stämmas helt sympatiskt för dessa människor,
som trots de dystra framtidsutsikterna ha kvar
mycket av sin äktmongoliska stolthet och
godmodiga humor. Det är ett fantasibegåvat folk
som lever vid Etsingols stränder, och
författaren finner det svårt att imponera genom tal
om flygmaskiner och andra tekniska
underverk: mongolerna anse sig ju ha lamor, för
vilka en flygtur med egna vingar är en
barnlek! Överhuvud spelar religion och övertro en
stor roll för torguterna, och under höstens
eldofferfest måste deras Gurtum lama få
hjälmen hårt fastbunden med ett sidenband under
hakan, ”för att han icke i extasen skall bita
av sig tungan eller bryta sina tänder”.
Montell är icke någon skribent aV
märkligare slag, men i de breda skildringarna av
torguterna i helg och söcken är hans stil
tillräckligt verkningsfull genom sin rättframma
redbarhet. Svårare har berättelsen att få luft
under vingarna, när det gäller utfärden från
Kina till Etsingol, vilken liksom återresan
företogs i en Fordbil. Denna bilexpedition
fängslar dock som djärv och riskfylld och
ingalunda vanlig prestation.
Ibland under skildringens gång känner man
lust att vilja förjaga författarens påtagliga
obenägenhet att hänge sig åt vidare
överblickar och etnologiska perspektiv. Det är så
mycket en osakkunnig läsare behöver få veta
om mongolerna, om vad som döljer sig
bakom denna folkgemenskap, och Montell
berör endast knapphändigt sådana problem.
I detta sammanhang noterar man med
intresse, hur Montell vid sitt ifrågavarande
besök år 1930 hos Etsingolnomaderna hörde
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
