Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Födelsedag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROWALLIUS
FÖDELSEDAG
En kväll, när klockan led mot åtta, kom
där folk på vägarna till torpet. Det var väl
mest bara käringar, som kullrade i väg lite
tungt och ovigt över de steniga stigarna i
höstmörkret. Månen hängde blek och tunn över
skogen, och skuggorna följde de gående som
mörka, rörliga fläckar på den frusna marken.
Där kom en klivande på stigen genom djupa
skogen, där skyndade en annan längs banan,
tog långa steg på syllarna och såg rälsen
blänka som en vattenfåra, och så kutade Elin
i Lövsnåret med svängande armar och svetten
i pannan längs Bottorpa odling. Bäst det var,
gingo de alla på backstigen upp emot torpet,
och då väntade de på varandra och slogo
följe. Ljus glimmade helt blekt i Bedas
köksfönster, och det tycktes dem, att de sågo en
smal rökslinga sväva över skorstenen och små,
små, lysande eldgnistor stund efter annan fara
upp i luften, glimma till, slockna och bli
borta. Strax käringarna möttes, blev det ju
prat och småskratt och förnumstigt och
välment språkande om Beda och hennes
födelsedag. Sextio år, ja minsann. Och så kom
presenterna på tal och så Emil, Bedas gubbe, men
då snörpte man på munnen och fick förargade
och illvilliga tonfall, och Elin i Lövsnåret
kunde berätta både det ena och det andra om
den oheringen. Elin hade två röda kaffepaket
och en butelj grädde i korgen, och de andra
hade väl också sina gåvor med sig. Det gick
ju inte an, att Beda fick bjuda och kosta på.
Nej, det hade alls inte kommit i fråga, Emil
var inte heller den, som ställde till kalas för
käring sin. Var och en hade förstått det
alldeles av sig själv, så något språkande om det
hade det inte varit. Elins Henning hade ju
varit hos Beda en dag och stegat upp
kammargolvet, och sedan hade Elin valt ut och köpt
korkmattan, som gummorna lagt ihop till.
Beda skulle inte veta om någonting, ty denna
födelsedagsuppvaktning var ämnad helt som
en överraskning, men nu undrade de, om hon
ändå inte anade, att något var i görningen.
Henning skulle komma efter med
korkmattrullen på ryggen, kunde Elin berätta. Det var
hon, som förde ordet, och medan de nu gingo
där, beskrev hon med låg och ivrig stämma,
hur mattan såg ut, rödbrun med gröna blad
och små lilablå bär mellan de yviga bladen,
en alldeles utmärkt vacker matta. Det hade
också blivit pengar över till annat, men det
hade döttrarna fått köpa.
Allt det där var det nu upplivat och glatt
språkande om, och var och en kände sig till
freds med sin givargärning, allra helst när det
var Beda, stackare, som skulle hedras. Hon
hade det ju inte för gott. Emil, den stora,
tjocka karlen, unnade väl inte Beda just
någonting. Han var så stor och tung och dryg,
men Beda så smal och mager och förströdd
med fårade, infallna kinder och matt, trött och
liksom sökande och förvånad blick. Ja, när
gummorna nu gingo där, kom där ömsom för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
