Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Födelsedag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROWALLIUS
trytsamt dömande ord, ömsom beklagande
ord, suckar, oj anden och över sig givet f
ram-suckade ramsor, men innan de visste ordet av,
voro de framme och stodo där och famlade
i mörkret efter dörrlåset inne i Bedas kalla
förstuga. Det lyste en strimma nere vi’d
tröskeln, och någon rörde sig där inne. Just
som Elin fick upp dörren, hade Beda tagit två
steg fram för att öppna. Där stod hon mitt på
golvet med frågande uppsyn och vankelmodigt
knäppta händer och stirrade på de kommande.
— Å nej, å nej. Men uj, tyckte jag inte
dä, sade hon så dröjande och undrande och
nästan, som om hon var yrvaken. Jaså, ä
dä ni.
Då skrattade och småmöso gummorna och
klevo över tröskeln och kastade genast en
blick runt köket, så att de strax sågo, att Emil
inte var hemma. Töserna sutto på var sin sida
om bordet och sydde på några handarbeten.
— Jo, dä allt vi, som kummer, säga
gummorna och stänga dörren efter sig. Och dä
kummer allt fler te dej i kväll. Beda.
Nu se de också, att golvet är nyskurat och
mattorna vända. Det ligger en duk med röda
rankor över vaxduken på bordet, och spisen
är svart och skinande med blank häll, som
om den väntade på något. Beda har det
gulvita håret tätt slätat efter huvudet och ett rent
förkläde framför sig. Döttrarna, som äro ute
och tjäna, ha ju kommit hem för att gratulera
mor, och unga händer förmå ställa och styra
så prydligt och vackert, det synes nog.
— En har reda på vem, som fyller, säger
Elin i Lövsnåret helt beskäftigt och lägger
kaffepaketen på bordet och blinkar åt
döttrarna.
— Och vänta du, Beda, lovar Emma,
skomakarens gumma, när det kummer fler
käringar, så ska vi hissa dej. En fyller inte
sexti var dag.
— Ä Gud, nä, dä sant, säger Beda över sig
given och tafatt, men döttrarna le och äro
beskäftiga. De fylla vatten på pannan, tända
brasa i kammaren och ställa stolar runt
väggarna. Ibland stanna de ett tag och stryka sig
över det ljusa håret och lyssna på gummorna,
skratta till och säga någonting, men
naturligtvis inte så många ord. De gamla skola tala.
De äro vackra flickor, så ranka och ljusa och
frimodiga, men ingen låtsas ju om det. Kanske
en och annan tänker, att Beda nog var ändå
vackrare i sin ungdom.
— Sitt ni, mor, säga döttrarna, vi sköter
mä dä, som ska te.
Nu kommer det fler. Några stanna i köket
ett tag, men andra gå genast in och hälsa,
sätta sig till rätta och se sig omkring i det
skumma rummet. Emil, den leda karlen, är ju
inte hemma, och ingen saknar honom. Han
säger ju aldrig något annat än förargligheter,
klår hustru sin och kommenderar henne i
grovsysslorna, som om hon vore ett
träl-domsök och inte en människa. Nej, i kväll är
här ju riktigt rart och stilla. Flickorna bära
in kakor och tårtor och rada koppar på den
grova, hemvävda duken. Det är tyst en stund
nu, medan alla så att säga sansa sig och se
sig omkring, men den tystnaden är alldeles
i sin ordning, och ingen känner sig tryckt och
besvärad av den. Brasan flammar snart
duktigt i ugnen, som är nykritad och fin med
höga, svarta järnluckor. Vedklabbarna ligga
lutade mot hällens rödsvarta stenar och den
tjocka järnkanten frammevid. Den goda
värmen och det varma ljuset förnöjer alla.
Fotogenlampan lyser helt blekt och matt, men från
elden fara varma, strålande sken över de
främmandes ansikten, dessa underligt formade
ansikten, än smala och bleka, än runda och
frodiga med märkvärdiga munnar och
besynnerliga rynkor och fåror. Där äro unga moror
med yppiga hårknutar och trygga miner,
liksom om livet givit dem allt vad de väntat. Där
äro ju också gamla med trött sammanflätade
händer och matta ögon. Och hela tiden går
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
