Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Födelsedag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖDELSEDAG
Beda fram och tillbaka helt ängslig och
vankelmodig och ser på kaffebordet.
”Di kakerna, sandkaker di kallar, dä
Emmas”, tänker hon. ”Ho bakar alltid såna.
Och den där tårtan med röda roser har Elins
Karin gjort. Ja, med mandelmascha och socker
och karamellfärg. Och såna tårtor har di
kummit te mej med, ja ja, ja ja.”
Kakorna ligga ordnade i små pyramider på
faten. Saffransflätan är skuren i tunna skivor
på stadsvis, och tårtpapperens mönster se så
sirliga ut.
— Dä rart mä brasan, säger någon, och
likere sken blir det utåv den än utåv lampa.
— Och så blir en urvarmer, säger en annan.
— Månntro inte Henning ska vara här
snart, undrar Elin i Lövsnåret. Pelle i Sunds
gumma och flickorna tissla alldeles särskilt
i ett hörn. De vika upp ett papperspaket, som
ligger på den uppbäddade sängen med det
vita överkastet. Beda sneglar lite åt det hållet,
men låtsas inte om någonting. Nu är hon lite
lugnare och börjar känna en uppspirande och
förväntansfull glädje.
”Och di har kummit te mej”, tänker hon,
”och som turn va, att han inte va hemma.”
— Henning kummer nu bortöver ve
odlinga, säger Elin och sticker näsan tätt intill
fönsterrutan och tittar ut. Måen lyser, så dä
vitt ute. Nu ä han ve gatgrinna.
Snart klampar det utanför, och så dunsar
det till.
— Ock, ock, ock, va dä rumlar dännar ute,
säger Pelle i Sunds gumma menande, och
strax är det flera, som också se menande och
hemlighetsfulla ut. En av flickorna öppnar
dörren ut till förstugan, och där står Henning
på tröskeln. Den långa, kutryggiga karlen
tar ett steg in och två steg tillbaka.
— Huu, uji då, säger han och drar upp
skuldrorna och tar på sig en fåraktigt ängslig
min, så mycke kvinnfolk törs en inte trå över
tröskeln för.
Då blir det ett stim och ett skratt.
Gummorna resa sig långsamt och trängas sedan
vid dörren.
— Gåck inum, du Henning, uppmuntrar
Pelle i Sunds gumma, vi ska fälle ta dä
varsamt mä dej, din räddhare. Tag bördan mä
dej och kum in!
— Di säger, dä ska vara nåen, som heter
Beda, säger då Henning och höjer rösten, och
ho ska ha fölsedag, och ho ska vara så god
och kumma ut och si häråt.
Så drar Henning den stora korkmattrullen
över tröskeln och skär av snörena med
fäll-kniven. Beda måste fram och titta och beundra.
Hon prisar mönstret och känner på tjockleken
och beskärmar sig över den stora gåvan.
— Och mä sånt kummer ni te mej, säger
hon oupphörligt, men till slut tystnar hon,
lägger handen mot kinden och pressar
samman de tunna läpparna, som vilja skälva av
rörelse.
— Dä fäll mer, tycker Pelle i Sunds
gumma. På soffa, du Beda. Dännar ligger dä
någe ock.
Och Beda öppnar paketet och tar fram det,
som ligger i: ett svart, glänsande tyg med
smala upphöjda ränder, ett klänningstyg. Där
är också ett par svarta yllestrumpor och ett
par blänkande nya skor med ödleskinn i
trekanter på ovanlädret och små svartvita kulor
i ändan på skobanden.
— Och sånt ger ni mej, dä rakst för grovt
tilltajjet, säger Beda. Tocka finheter! Sånt
bastant tyg!
Alla se på gåvorna, stå två och tre
tillsammans, nicka och tala och stryka över tyget och
hålla det fram mot lampljuset, sticka
händerna i strumporna och glätta över lädret i
skorna.
— Jag vånna inte köpa prydnader utan
klär, säger Bedas äldsta flicka så allvarligt
och klokt. Fem kröner ble över.
— Dä ä te sylön, säger Pelle i Sunds
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
