Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Födelsedag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROWALLIUS
gumma. Här, Beda, ta du femma och stick
unna den, för Emil, tillägger hon viskande.
Du förstår fäll hur jag menar dä?
Jo, Beda förstår.
— Jag får då riktigt tacka, säger hon
långsamt och med betoning på varje ord, sedan
går hon från den ena till den andra och tar
stadigt och säkert i hand. Gummorna nicka
och anstränga sig att se ut, som om detta då
inte alls var något att tala om.
Nu hälla flickorna upp kaffe ur blanka
nickelkannor. Kaffet och värmen liva
sinnena, och var och en känner sig till freds med
denna födelsedagsuppvaktning. Ute i köket
sitter Pelle i Sunds lilla flicka och äter tårta,
skedar och koppar skramla där inne i
kammaren. Beda själv sitter vid den varma ugnen
med huvudet lite på sned och bläddrar
förströdd i bunten av vita kort, prydligt
hopknutna med ett skärrött sidenband. Givarnas
namn stå skrivna mycket ordentligt med
barnslig stil.
— Ja, årena går, säger Beda eftersinnande.
Di går, ja.
— Tänk, när du kum ifrån Amerikat, Beda,
säger Elin i Lövsnåret. Töcken fullfjädrater
amrikanska du va, Beda. Dä kum utrikiska
ord imellan vart och ett utåv di svenska, som
du språka. Har ni talat ve Beda från
Amerikat, dä fråga varevliga människa.
— Joo, nickar Beda och ler ödmjukt. Hon
minns nog det där, och så försjunker hon
stilla i sig själv. Pelle i Sunds gumma knuffar
Elin i Lövsnåret sakta i sidan. Bägge se på
Beda.
— Jaa, jag minns dä som i går, viskar
Pelle i Sunds gumma, hur dä va, när ho kom
tebakers. Så fin som e docka va ho, i blå
sidenklänning utåv alldeles som stelt tyg,
silketyg, med ryscher och rara spetsar och
grace. Och hatt med både blommer och
plymer. Emil vurta så förlägen, när ho steg åv
tåget, och han stog dänne med skjutsen, så han
tappade ju målföret och kunne vasken säga
ha eller ja. Och nu . . .?
Bägge två tystna och se inte längre på Beda.
Sidenklänningen ligger väl nu i kistan på
vindskammaren helt sprucken och frätt i
sömmarna, och Beda själv, ja, hon ser ju inte
längre ut som en docka. Vad där är fåror i
hennes ansikte! Men det är väl inget särskilt
att säga om de fårorna. Alla gamla få ju till
slut blekt hår och vissnade kinder, skum blick.
Livet skall väl levas och giva sitt av både
glädje och sorg. Beda har nog också känt
glädjen. Titta, nu ler hon lite, tvinnar
fingrarna kring varandra och är alldeles borta.
I tankarna är hon nu tillbaka i det främmande
landet. Hon går mellan höga hus, otroligt
höga hus, det främmande språket talas
omkring henne. En ung karl går vid hennes sida
och talar och talar, och över hennes huvud är
himlen blå mellan de höga husen.
”Den Beda, ho finner väl en vacker gosse
dänne borta i dä främmate landet”, hade folk
sagt åt Emil på den tiden. ”Ho gifter sej me
e riker amrikanare.”
”Ånä, Beda ä allt min, se jag har ju Beda,
dä ska ni få si”, hade då Emil alltid tyckt.
Han hade gått där hemma på torpet i åtta år
och odlat och arbetat och levat utan kvinna.
Men Beda hade inte tänkt så mycket på honom
till en början, hon hade ju lyssnat till en
annan, hoppats och trott en del.
När Beda nu sitter där, glömmer hon bort
alla omkring sig. Hon ser återigen det stora
skeppet, som förde henne bort. Många
människor hade rört sig omkring henne på det
fartyget. Där hade varit både glada och
sorgsna, både gnidna och rundhänta, men
ingen hade ändå sparat på orden, utan alla
hade talat med henne. Ingen hade tyckt, att
hon var övermodig, därför att hon bara var
en torpar jänta. Hon minnes nu helt tydligt
den glädje, som fyllt henne vid att känna alla
och ändå ingen. Nej, nu kommer hon bara
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
