Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Ryskt - Anmälda böcker - Louis Fischer, Sovjet Journey - Alfred Badlund, Som arbetare i Sovjet - Arne Strøm, Onkel, giv os Brød - Vladimir V. Tjernavin, Jag talar för de stumma - Tatiana Tjernavin, Flykten från Sovjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSKT
oss i översättning ur Pravda eller Isvestia,
men ändå. Han räddar sin själ. Men eljes är
det påfallande hur ofta ham på sina turer
befinner sig i sällskap med direktörer och
ledare och till och med vänner ur G. P. U. Vi
få också veta att han intervjuat Stalin: denna
gunst är inte många dödliga förunnad. En
del av det mr Fischer något naivt förtjust
talar om känner jag själv till, bland annat
den obligata färden till Bolsjevo, det ”fria”
fängelset, en till synes mycket aktningsvärd
uppfostringsanstalt för unga tjuvar och
drullar, men om vars verkliga inre liv med
straffsatser, eventuella övergrepp och så vidare
man naturligtvis inte får och inte kan få en
aning. Man har att tro det bästa.
Ingen kan förebrå Bolsjevikryssland att
genomsnittlig europeisk ordning, humanitär
och hygienisk kultur icke på femton—sjutton
år genomförts i den väldiga, delvis asiatiska
unionen. Men disproportionen mellan skrytet,
propagandan, fasadmålningarna — och
verkligheten är på för många punkter för stor, för
oblyg. Om skrytet vet jag en smula: sedan ett
år läser jag varje vecka som prenumerant
Journal de Moscou, en stor sexsidig
fransk-språkig sovjettidning, avsedd för propaganda,
gratis utdelad till ambassaderna i Moskva och
för sitt ändamål ypperligt gjord. Vore den
min enda lektyr, skulle jag snart vara sövd
i tron på ett ilsnabbt uppväxande jordiskt
paradis där borta. Vilka eldande tal av
pampar som Josef Stalin själv, Molotov med
flera, vilka utomordentliga komplimanger
tillbaka av remarkabla gäster vid bankettborden
(”applaudissements enthousiastes”). Givetvis
äro varken talen eller uppgifterna om
vetenskapliga rön, invigda skolor, fina
sportbragder, enastående teaterevenemang,
konstutställningar, grundläggande av nybyggen,
uttalanden om stora nya planer med mera påhittade
på redaktionen. Allt är sant, om ock kanske
litet skönfärgat. Men det är en så liten del av
2. — B. L. M. 10.
sanningen som kommer fram; de lyckliga
som gravitera kring Journal de Moscou och
dess nyheter äro så alldeles för få och bland
de olyckliga som måste leva i periferien leva
alltför många i ett nästan ofattbart elände.
Det är där det beklämmande ligger. Det kan
inte hjälpas att, tillåt mig en lätt travestering;
Revolution oblige.
Av särskilt intresse bland vittnesmålen från
S. S. S. R. är för oss svenskar den svenske
snickaren Alfred Badlunds ”Som arbetare i
Sovjet”. — Jag träffade själv herr Badlund
i Moskva i november 1934. Han hade då rymt
dit från Sibirien, hade dykt upp på legationen
en dag, knappt klädd, utsvulten, dödsblek,
verkligen med en jagad människas blick.
Legationen hade sedan flera månader på hans
anhörigas önskan sökt få reda på hans
vistelseort: han berättar själv hur man på legationen
visade honom en hel hög papper i frågan!
Men det hade varit ”omöjligt”. Och likväl
hade han hela tiden varit registerförd; det var
helt enkelt inte meningen att hans öde skulle
bli bekant för svenska beskickningen. Kanske
hoppades man att hans ärende där skulle bli
bordlagt. En människa mer eller mindre . ..
Detta öde var följande. Till åskådningen
kommunist och för resten arbetslös hade han
godtroget givit sig in i Ryssland — men utan
pass. Från varje annat land hade man då helt
enkelt fört ut herr Badlund igen, men i stället
fick han pröva på fem månaders fängelse i
Leningrad. Cellkamraterna och han
hunger-strejkade för att åtminstone få komma i
förhör: lönlöst. Slutligen fördes de till
arbetsläger i Sibirien, så kallad frivillig förvisning
(ett förtjusande namn!). Från färden
antecknar Badlund: ”Ibland mötte vi lyxtåg vid
stationerna och kunde se in i
restaurangvagnarna. Det gick runt i magen på oss.” Av
svält var Badlund själv så försvagad att när
han ur fängelset skulle upp i fångfinkan var
det omöjligt ”förrän jag fått en gevärskolv
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
