Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Ryskt - Anmälda böcker - Louis Fischer, Sovjet Journey - Alfred Badlund, Som arbetare i Sovjet - Arne Strøm, Onkel, giv os Brød - Vladimir V. Tjernavin, Jag talar för de stumma - Tatiana Tjernavin, Flykten från Sovjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
också sägas att han inte utsattes för direkt
tortyr, vissa metoder vilka han dock
sakkunnigt skildrar, då de voro långtifrån ovanliga
och i vissa fall totalt nedbröto den olycklige
som utsattes för dem. (Det är här de
nervsvaga läsarna böra avtåga.)
Det stora intresse som knyter sig till
professor Tjernavins bok ligger inte främst i
skräckskildringarna, på vilka han heller inte
insisterar; om grymheter av värsta slag veta
vi att de begåtts även annorstädes än i
Ryssland; nej, verkligt uppseendeväckande och, jag
tror, för den europeiska publiken och
opinionen något helt nytt är skildringen av
straffkolonien och dess egendomliga liv uppe mot
Ishavet. Tjernavin dömdes nämligen slutligen
till fem års straffarbete, för ”skadegörelse”
alltså, ehuru han trots alla påtryckningar
aldrig undertecknat bekännelse om något så
absurt. (Några av ”de 48” hade eljes faktiskt,
i ren desperation kanske, ”bekänt”.
I närheten av Kem, vid stranden mittemot
de fruktade Solovetsköarna, ligger
Vegue-rasjka, där Tjernavin skulle avtjäna sitt
”straff”: det var baracker på bara sanka
marken, tusen man i varje, femtio centimeter
breda plankhyllor i två ”våningar” att ligga
på, inga sängkläder alls. Outhärdlig stank
och så vidare. Barackerna eldades inte. I den
dit Tjernavin fördes bodde uteslutande
bildade män, men i andra och särskilt i
kvinno-baracken logerade politiska fångar och
kriminalfångar, fina gamla damer, hustrur till
lärda män, studentskor, unga flickor,
nunnor, bondkvinnor och representanter för den
understa världen i Leningrad om varandra.
Här i lägret var man helt i G. P. U:s våld
och anmärkningsvärt är att största delen av
bevakningen, funktionärerna, kort sagt de
ansvariga, utgjordes just av straffade G. P.
U.-are. Även en G. P. U.-are kan nämligen begå
brott, inte tal om att han skulle vara ofelbar,
Sovjet vakar, och i stället för att gona sig
i Moskva, Leningrad och dylikt får den
brottslige då fri resa till höga norden och får se
till att där skaffa sig nya meriter.
Från första stund var Tjernavins enda tanke
flykt. Lyckligt för honom kände han utmärkt
väl de trakter dit ödet nu fört honom som
straffånge och hans plan gick ut på att genom
sin sakkunskap först skaffa sig ledningens
förtroende och litet rörelsefrihet. Tyvärr satt
hans hustru i fängelse i Leningrad, varför
visste han inte, men sedan hon frigivits togo
hans planer fart. Hans utförliga skildring av
G. P. U.-organisationen i lägren och dess
exploatering av fångarnas arbete, varav
nettovinsten hamnar i exploatörernas (märk väl,
själva straffade) fickor, är utomordentligt
intressant i sin kalla saklighet. Den ger en
hittills enastående inblick i G. P. U :s intima liv.
Det rör sig om en otroligt oblyg vit
slavhandel, där handelsvaran dock ej utgöres
av unga kvinnor utan av fackutbildade män,
”experter”, ”specialister”, vilka under
strafftiden av G. P. U. såldes, eller uthyrdes, till
olika företag. Tjernavin har sannerligen inte
försuttit förvisningstiden: hade man anat vem
han var, skulle han väl inte i dag hört till de
levande. Historien om förberedandet av
flykten jämte hustrun och barnet är återigen
så spännande som en prima äventyrsroman.
Men något måste jag väl lämna åt bokens
läsare.
Om äventyret har hustrun, Tatiana
Tjernavin i sin ”Flykten från Sovjet” skrivit en
också i hög grad läsvärd bok. Bland annat får
man där veta en del om de odrägliga
arbetsförhållandena för en intellektuell arbetare av
borgerlig härkomst: fru Tjernavin var
nämligen även hon yrkesutövare och hänvisad till
förvärvsarbete, ingen av makarna ägde
förmögenhet. Liksom mannen begärde hon aldrig
mer än att få fortsätta att verka. Om det
formliga utrotningskriget mot den forna ryska
arbetande intelligensen tala dessa båda böcker
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
