FRANS G. BENGTSSON ningar, så att han i förbigående är i stånd att korrigera denne rörande ett felaktigt årtal i Olof den heliges ungdomsliv som viking. Men det är mindre rättandet av smådetaljer än hela grundinställningen som skiljer dem åt. Dozy såg det medeltida Spanien från arabisk synpunkt, älskade det lärda och kultiverade liv som blomstrade vid halvöns muhammedanska hov och uppfattade de kristna uppe i norr övervägande såsom fördärvliga barbarer, bestämda att slutligen förstöra Spaniens moriska kultur liksom deras västgotiska förfäder tusen år tidigare förstört vad som fanns kvar av den romerska, eller som senare conquistadorer skulle komma att bete sig i Mexiko och Peru. Cid blev för honom någonting mittemellan Alarik och Pizarro, mest lik den sistnämnde, och de andalusiska krönikörernas hjärtliga förbannelser över den förfärlige Campeadoren, som besegrade deras furstar i många bataljer och tog från dem det vackra Valencia för att själv sitta som furste där, tedde sig för den kongeniale holländaren nära nog som den objektiva sanningen. I det föreliggande verket är grundåskådningen en annan. Dess författare ser naturligt nog de spanska affärerna från de kristna staternas synpunkt, och det varma pris han skänker tiohundratalets spansk-muhammedanska kultur på skilda områden hindrar inte att hans hjärta stadigt är hos de stridbara herrarna av Leon, Kastilien, Navarra och Ara-gonien, vilka småningom skulle lägga den prunkande moriska södern under sitt välde. Cids levnad inföll vid en ytterst viktig tidpunkt, då halvöns politiska vågbalans för första gången började sänka sig till de kristnas förmån; en period då deras stater tidvis varit reducerade till obetydliga lydländer under Cordovas kalifer började nu avlösas av en motsatt, varvid mer än en betydande muhammedansk stat, uppkommen ur det sönderfallna kalifatet, fick bekväma sig att med tung tribut erkänna Kastiliens eller Leons konung som sin överherre; och Cid framstår som en betydelsefull figur vid åstadkommandet av denna stora omsvängning i halvöns förhållanden. Men det är klart att det politiska perspektivet förskjutes till hjältens fördel i ett verk som detta, där alla detaljer grupperas kring honom; hans reala, rent politiska betydelse skulle näppeligen tett sig tillräckligt stor för ett sentida jätteverk som det föreliggande, om inte hans postuma roll som litterär nationalhjälte tillkommit — detta så mycket mindre som hans politiska vinster åt de kristna till största delen åter gingo till spillo under hans sista år, när de fruktansvärda almora-viderna kommo över från Afrika för att sätta stärkelse i sina uppmjukade andalusiska tros förvanter och till en tid fylla alla kristna hjärtan med förnyad respekt för Islams vapen. Den poetiske Cid förblir utan tvivel, även i en så lysande äreräddning som den föreliggande, en större och värdefullare spansk tillgång än den rent historiske. Man äreräddar åtskilligt i vår tid; det finns gott om vidhjärtade skribenter och lika gott om mörka historiska reputationer, och äreräddning är en angenäm sysselsättning, där sådana gåvor som skarpsinne, lärdom, fördomsfrihet och så kallad psykologisk inlevelse kunna få övas i allsköns oväntade sammanhang. Sålunda kan man i våra dagar läsa upplyftande ting som så svårbearbetade hjälteämnen som Robespierre och Caligula samt till och med finna verk där ett visst mått vänlig förståelse ägnas åt markis de Sade; och endast ett relativt fåtal alltför motspänstiga fenomen — sådana som Heliogabalus, Gilles de Rais, Knipperdollink, Per Enebom och fältmarskalken greve Klingspor — synas alltjämt få vänta på biografer sinnade att framställa dem såsom respektive missförstådda dygdemönster och beklagligt underskattade begåvningar. Men det svåraste med äreräddningar är inte 30