Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN DANMARK
läsa den tjocka boken. Det är nu också ämnets
skull — även om inte heller stilen går fri.
Huvudpersonen är en fantast, och man
skall vara ett större geni än la Cour för att
kunna slå gnistor ur detta ämne efter
Gold-schmidt, Hans Egede Schack, Henrik Ibsen,
Henrik Pontoppidan, Johannes V. Jensen
(”Ejnar Elkær”), Knut Hamsun och så vidare.
Åtskilliga av de nya romanerna måste jag
spara till en andra artikel. Det gäller till
exempel Karl Bjarnhof, ”Møl og Rust” och
Harald Herdal, ”Løg”, Peter Tutein, ”Sin
egen Fjende” och Agnes Henningsen, ”Le
kun”.
IV.
Jesper Ewald har aldrig slagit igenom som
författare. Han är en författare med både
maskin och klåda. Hans far var den kvicke
journalisten, talangfulle fabeldiktaren och
omåttligt produktive romanförfattaren Carl
Ewald, hans farfar den likaledes mycket
produktive historiske romanförfattaren i
över-lärargenren H. F. Ewald (bland annat
”Sven-skerne paa Kronborg”). Jesper Ewald har
väl aldrig någonsin haft några tvivel eller
betänkligheter med hänsyn till vad han skulle
företa sig här i livet. Det var givet att han
skulle skriva. Och skrivit har han, men var
är den snö, som föll i fjol? Det är
karakteristiskt både för Jesper Ewalds öde som
författare och för hans sätt att bära det, att hans
nya bok inte lämnar någon upplysning om
hans tidigare produktion.
Det är en roman utan större pretentioner
och inte heller särdeles diger, vilket just i år
är en fördel. Den heter ”Paa Fællesklasse” —
en verkligt dålig titel, som inte säger
någonting och inte heller kommer att sälja boken.
Maupassant kunde ha lärt Jesper Ewald vad
en god titel betyder både som annons för
innehållet och som uppmuntran till köparna.
Boken har mottagits utan hedersbetygelser,
och det är det kanske ingenting att säga om.
Men det är Jesper Ewalds bästa roman
hittills, och om det vore en helt ung mans roman,
skulle man inte dra sig för att slå ett slag
för den.
Det är emellertid en mogen mans roman.
Därom vittnar redan det förträffliga motto
som hämtats från Restif de la Bretonne — och
vem annan än Jesper Ewald skulle komma på
idén att ta ett motto från denne författare. Det
lyder: ”Toute la sagesse de la femme ne vaut
pas la folie de 1’homme.” Det är lika talande
som titeln är intetsägande. Mottot har inte
med konstlade medel klistrats på romanen,
som verkligen illustrerar det.
Jesper Ewald hör som berättare till samma
skola som Palle Rosenkrantz, och det är inget
dåligt beröm. Men medan Rosenkrantz med
åren har blivit alltmera omogen, har Jesper
Ewald tillägnat sig en viss livsvisdom. Att
den är rätt cynisk kan i och för sig inte läggas
honom till last; man väljer förmodligen inte
själv — eller gör man det? Huvudsaken är,
att den är ärligen förvärvad och menad. Om
den inte räcker till för stor poesi, försöker
den i varje fall inte att ge någon falsk poesi
luft under vingarna.
Men trots cynismen är det mycken värme
i Jesper Ewalds roman. Han förstår att skapa
sympati eller motsatsen för de människor han
berättar om. Det är karakteristiskt för honom,
att han framkallar den sympati, som
huvudpersonen uppväcker hos läsarna,
huvudsakligen genom att skildra hans förhållande till
en hund.
Det är goda ansatser till människoskildring
i Jesper Ewalds roman. Och det som i den
vägen finns där, stödes av det säkra
återgivandet av vissa typiska kulturhistoriska miljöer.
Romanen är överhuvudtaget väl värd att
läsas — men att den skulle vara inledningen
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
