Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
till ett lödigt författarskap, skulle endast den
väga säga, som för första gången läste en bok
av Jesper Ewald och inte i förväg kände till
något om hans fladdrande talanger.
V.
Den märkligaste av de danska romaner,
som utkommit i år, är helt säkert (vad mera
vågar man säga, när man ännu inte har plöjt
igenom dem alla) ”Nu opgiver han” av den
endast tjugusexårige Martin A. Hansen, som
i det dagliga livet är folkskollärare. Det
är en bonderoman, naturligtvis med rikliga
reminiscenser både från Jakob Knudsens,
Johan Skjoldborgs och Thorkild Gravlunds
vardagshistorier, problemromaner och
sociologiska legender. Men den nye mannen går så
oförfärat i de gamles spår, att man snart
upptäcker, att det är annat som upptar honom
än fruktan att bli tagen för epigon. Sådant
bekymrar sällan eller aldrig människor, som
ha något på hjärtat själva, och det har
Martin A. Hansen. Han har sett landsbygden
och dess befolkning inte bara genom
litteraturens glasögon, utan också med skarp blick
för mänsklig individualitet och ett vaket sinne
för aktualiteten. Det är utan tvivel för många
personer i hans roman, som verkar något
överlastad, men Martin A. Hansen har i alla
fall en sällsynt förmåga att med många olika
slags medel hålla alla dessa personer isär.
Än ser han dem inifrån, än utifrån, än lägger
han vikten vid individualiteten, än vid typen.
Kristen och Lars, de två fientligt sinnade
bröderna, söner till gammalgrundtvigianaren Ole
Jørn, äro bokens värdefullaste
personskildringar. Kristen är den originellaste av de två.
Han liknar ingen annan bonde i litteraturen,
men man tror på honom.
Bakgrunden för den brokiga handlingen är
den nuvarande lantbrukskrisen, som har
omvänt en stor del av det tidigare
ortodoxt-libe-rala bondeståndet till en lantlig socialism och
den uppfattningen, att bönderna skola vara
”rikets bönder” med fordran på plats, helst
privilegierad plats, i den stora sociala
barnkammare, där diflaskor och nappar fördelas
under medverkan av ett ständigt stigande antal
sociala inspektörer, kontrollörer och andra
byråkrater med guld- eller silvertränsar.
Denna bakgrund är mera antydd än utförd,
men den tillför romanen ett intresse, som inte
är att förakta.
Martin A. Hansen är förvånande tidigt ute.
Det kan vara ett gott tecken — det kan också
vara motsatsen. Men han kan vara säker på,
att hans kommande böcker skola bli
uppmärksammade.
VI.
Dansk lyrik har existerat, men för
ögonblicket har den lyriska förmågan gått i
vintersömn. I gengäld kan det se ut som om det
vore något i görningen inom den dramatiska
diktningen. Sedan ”Cant” och ”Ordet” ha
förväntningarna riktats mot Vedersø prästgård
på den jylländska västkusten, där Kaj Munk
residerar. Det Kongelige har i år uppfört ett
skådespel av honom, ”Kærlighed”. Det var
dock icke ett nytt skådespel, och det var väl
knappast med gott samvete Kaj Munk
lämnade in det till uppförande, eftersom han inte
har velat låta det komma ut i bokform.
Anspråkslöshet hör annars inte till hans
svagheter. ”Kærlighed” gjorde trots ett
delvis förträffligt spel ingen lycka, och skulden
faller enbart på författaren. Men om
”Kærlighed” och det skådespel, som har varit
säsongens konstnärliga händelse, Kjel Abells
”Melodien, der blev væk” (i Riddersalen
på Lorry) skall jag skriva i nästa artikel.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
