Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Biografier - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Maria Stuart - Ingvar Andersson, Erik XIV - Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVANSTRÖM
STEFAN ZWEIG
Teckning av Schreiber.
Zweig slutligen intar en skeptisk attityd: han
förkunnar, att ”ju grundligare man
genomforskar dokumenten, desto smärtsammare
frapperas man i dem av allt historiskt vittnesbörds
tvivelaktighet”. Han påpekar, att man
beträffande Maria Stuart ”på det trovärdigaste kan
framställa snart sagt vilken uppfattning som
helst”. Och han tillägger, att vad man kan
uppnå, är blott ”ett maximum av sannolikhet”.
Boken om Maria Stuart har inhöstat många
superlativa lovord för sin färgrikedom, sin
dramatiska intensitet, sin plastiska stil och sin
skarpa psykologi. Man har kallat den läsvärd,
spännande och lärorik. Man har också sagt,
att Zweig leker in sin berättelse i sina läsare.
Det är obestridligen riktigt. Det fordras inga
större ansträngningar för att följa hans version
av Maria Stuarts levnadssaga. Men det är
heller ej särdeles svårt att konstatera, att denna
version vilar på betänkligt svaga grunder.
Det må gärna erkännas, att Zweig i ett
avseende är synnerligen ambitiös. Han sätter
en ära i att aldrig pruta av på de
konstnärliga kraven. Han vill uppenbarligen i varje
mening och varje sats ge sitt allra bästa.
Denna gång har han också kunnat ta en stark
inspiration till hjälp. Han har själv låtit sig
ryckas med av den romantiska drottningens
saga, och med reverenta sidoblickar på
Shakespeare har han i en rad praktfulla scener
gestaltat den med en kraft, som springer fram
ur hans frodiga fantasi och hans varma
entusiasm. Men så förtrollad är han icke, att han
glömmer att med sedvanlig skarpblick ta vara
på effektfulla poänger. Omsorgsfullt har han
arrangerat sitt material så att hans berättelse
kan få en mer än vanligt sensationell kulmen
och klimax. Det har icke undgått honom, att
Marias personlighet blir så oändligt mycket
intressantare, om man kan förutsätta, att hon
var delaktig i mordet på hennes make,
Darn-ley. Följaktligen förutsätter han detta. Det
kräver visserligen, att de så kallade
kasett-breven, vilka Maria skall ha skrivit till sin
älskare Bothwell och som ha varit föremål för
så många heta och lärda fejder, äro äkta. Den
saken är mycket enkelt arrangerad — några
sidor allmänt resonemang, och breven äro
äkta. Därmed har Zweig fått fria händer. Vad
som hindrat tidigare skribenter — tvivel,
noggrannhet och samvetsömhet, när det gällt att
fälla ett domslut — det får icke hindra Stefan
Zweig. Med logisk skärpa utnyttjar han det
material, som han själv tillerkänt sig, och på
så sätt kan han också ostört utforma sin
psykologiska tes. Han når den klimax han
eftersträvar, hans fantasi arbetar för högtryck,
kaskader av ord vältra fram över sidorna,
scenen lägges i ett mörker, där det spöklika
och storslagna i denna en kvinnas kamp om
sin själ och sitt liv fullt kan komma till sin
rätt, de psykologiska kommentarerna flamma
upp som blixtar ur åskmoln. Att författaren
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
