BIOGRAFIER går fram över gungfly, att han bygger upp sina mest dramatiska scener på material, som före honom ingen vågat använda på just det sätt han gör, på grund av dess tvivelaktiga äkthet, det får läsaren icke märka, det får han själv ej märka, ty det skulle förta effekten, det skulle så lätt komma hans inspiration att sina och ordflödet att stelna på papperet. Zweig har emellertid icke baserat sin boks dramatiska effekt endast på tolkningen av Maria Stuarts psyke. Det finns många andra faktorer att ta vara på. Där finns hela den ståtliga inramning, i vilken hennes individuella drama utspelade sig, där finns framför allt motsättningen mellan henne och drottning Elisabet av England. Att denna motsättning djupare sett var ett uttryck för den stora kraftmätningen mellan protestantism och katolicism, ha vi ju redan länge insett och är numera ett tämligen banalt faktum. Men kanske synpunkten kan bättras på, kanske den kan fördjupas. Bakom kampen mellan Rom å ena sidan och Wittenberg-Genève å den andra skymtar andra världar, humanismen, renässansen och medeltiden. Medeltiden är nu något, som Zweig i allmänhet ej tycker om därför att den efter allt att döma måste vara något dystert, primitivt och obskyrt. Men understundom händer det, att termen kommer väl till pass, exempelvis i rader som dessa: ”Inte bara som drottningar utan även som kvinnor utgöra Elisabet och Maria Stuart fullständigt motsatta poler, liksom hade det behagat naturen att för en gångs skull i de minsta detaljer kontrapunktiskt genomföra en stor världshistorisk antites i två stora gestalter ... Man må inte kalla det en slump, att Maria Stuart var förkämpe för den gamla, den katolska religionen och Elisabet beskydda-rinna av den nya, den reformerta. Detta partitagande åskådliggör endast symboliskt, att båda dessa drottningar förkroppsligade var sin världsåskådning, Maria Stuart den bort-döende, den medeltidspräglade världen, rid- darväsendets värld, Elisabet den vardande, den moderna. En hel epok kämpar sig i deras konflikt fram till sitt slut. Maria Stuart — och detta gör hennes gestalt så romantisk — står och faller för en förgången, för en övervunnen sak som en sista djärv paladin ... Hon håller sig oföränderligt till traditionen, hon kommer aldrig ut över den dynastiska uppfattningen av konungadömet. Landet är enligt hennes mening bundet vid härskaren men inte härskaren vid landet. Egentligen har Maria Stuart alla dessa år endast varit drottning över Skottland och aldrig drottning för Skottland ... När allt kommer omkring, har Maria Stuart inte givit sitt land något annat av bestående värde än legenden om sitt liv.” Med dessa djupsinniga ord har Zweig velat framställa Maria Stuarts världspolitiska roll och därmed förläna ökad dramatisk effekt åt hennes individuella livsöde. Tyvärr äro de ganska dunkla, så dunkla i varje fall, att läsaren måste fråga sig, vad han egentligen menar. Och börjar man analysera dem, kommer man till ganska nedslående resultat. Man tvingas nämligen konstatera, att han ej kan ha menat någonting alls. Det räcker med att taga fasta på de begrepp, som han sammanfört och sammanställt. Det räcker med att fråga: vad har medeltidens och ridderlighetens värld att göra med den dynastisk-absolutistiska statsuppfattningen? Enligt alla vedertagna begrepp och alla tillförlitliga auktoriteter ingenting annat än att denna statsuppfattning var en av de faktorer, som allra mest bidrogo till att slå sönder den medeltida världen. Vidare kommentarer torde vara överflödiga. Stefan Zweig leker med vackra ord och bollar med höga begrepp. Och därvid händer det, att kontrapunktiskt genomförda antiteser förvandlas till rena fadäser. * Medan Stefan Zweig med stinna segel länsar undan för vinden i världshistoriska farvatten, 43