Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Biografier - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Maria Stuart - Ingvar Andersson, Erik XIV - Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFIER
går fram över gungfly, att han bygger upp
sina mest dramatiska scener på material, som
före honom ingen vågat använda på just det
sätt han gör, på grund av dess tvivelaktiga
äkthet, det får läsaren icke märka, det får han
själv ej märka, ty det skulle förta effekten,
det skulle så lätt komma hans inspiration att
sina och ordflödet att stelna på papperet.
Zweig har emellertid icke baserat sin boks
dramatiska effekt endast på tolkningen av
Maria Stuarts psyke. Det finns många andra
faktorer att ta vara på. Där finns hela den
ståtliga inramning, i vilken hennes
individuella drama utspelade sig, där finns framför
allt motsättningen mellan henne och drottning
Elisabet av England. Att denna motsättning
djupare sett var ett uttryck för den stora
kraftmätningen mellan protestantism och
katolicism, ha vi ju redan länge insett och är
numera ett tämligen banalt faktum. Men kanske
synpunkten kan bättras på, kanske den kan
fördjupas. Bakom kampen mellan Rom å ena
sidan och Wittenberg-Genève å den andra
skymtar andra världar, humanismen,
renässansen och medeltiden. Medeltiden är nu
något, som Zweig i allmänhet ej tycker om
därför att den efter allt att döma måste vara
något dystert, primitivt och obskyrt. Men
understundom händer det, att termen kommer
väl till pass, exempelvis i rader som dessa:
”Inte bara som drottningar utan även som
kvinnor utgöra Elisabet och Maria Stuart
fullständigt motsatta poler, liksom hade det
behagat naturen att för en gångs skull i de
minsta detaljer kontrapunktiskt genomföra en
stor världshistorisk antites i två stora
gestalter ... Man må inte kalla det en slump, att
Maria Stuart var förkämpe för den gamla,
den katolska religionen och Elisabet
beskydda-rinna av den nya, den reformerta. Detta
partitagande åskådliggör endast symboliskt, att
båda dessa drottningar förkroppsligade var
sin världsåskådning, Maria Stuart den
bort-döende, den medeltidspräglade världen, rid-
darväsendets värld, Elisabet den vardande,
den moderna. En hel epok kämpar sig i deras
konflikt fram till sitt slut. Maria Stuart
— och detta gör hennes gestalt så
romantisk — står och faller för en förgången, för
en övervunnen sak som en sista djärv
paladin ... Hon håller sig oföränderligt till
traditionen, hon kommer aldrig ut över den
dynastiska uppfattningen av konungadömet. Landet
är enligt hennes mening bundet vid härskaren
men inte härskaren vid landet. Egentligen har
Maria Stuart alla dessa år endast varit
drottning över Skottland och aldrig drottning för
Skottland ... När allt kommer omkring, har
Maria Stuart inte givit sitt land något annat
av bestående värde än legenden om sitt liv.”
Med dessa djupsinniga ord har Zweig velat
framställa Maria Stuarts världspolitiska roll
och därmed förläna ökad dramatisk effekt åt
hennes individuella livsöde. Tyvärr äro de
ganska dunkla, så dunkla i varje fall, att
läsaren måste fråga sig, vad han egentligen
menar. Och börjar man analysera dem,
kommer man till ganska nedslående resultat.
Man tvingas nämligen konstatera, att han ej
kan ha menat någonting alls. Det räcker med
att taga fasta på de begrepp, som han
sammanfört och sammanställt. Det räcker med
att fråga: vad har medeltidens och
ridderlighetens värld att göra med den
dynastisk-absolutistiska statsuppfattningen? Enligt alla
vedertagna begrepp och alla tillförlitliga
auktoriteter ingenting annat än att denna
statsuppfattning var en av de faktorer, som
allra mest bidrogo till att slå sönder den
medeltida världen. Vidare kommentarer torde
vara överflödiga.
Stefan Zweig leker med vackra ord och
bollar med höga begrepp. Och därvid händer
det, att kontrapunktiskt genomförda antiteser
förvandlas till rena fadäser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
