Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Biografier - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Maria Stuart - Ingvar Andersson, Erik XIV - Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVANSTRÖM
INGVAR ANDERSSON
kryssar sig Ingvar Andersson fram mellan
svenska forskningsproblem. När han går över
stag, sker det alltid med lugn betänksamhet
och skicklig beräkning. Kanske man
understundom finner honom alltför flegmatisk,
kanske man ibland längtar efter en smula mer
liv och fart. Men i stort sett kan det sägas, att
hans bok om Erik XIV är ett fängslande och
förnämligt arbete. I vissa avseenden torde den
förtjäna epitetet mönstergill.
Ingvar Andersson är akademiker och
vetenskapsman, och för honom gäller den gamla
goda satsen, att gör man ett påstående, skall
man också ge belägg därför. Han lägger
sålunda icke bara fram resuméer och resultat,
han vill också låta sina läsare förstå, på vilka
vägar han nått fram till sina slutsatser. Detta
är mycket lovvärt i den mån som det låter sig
göra utan hemfallande åt vetenskapligt
fri-mureri. Ingvar Andersson kan konsten. Han
vet att gå systematiskt till väga utan att bli
tråkig eller pedantisk. På sitt lugna men
bestämda sätt granskar han kapitel efter
kapitel i Erik XIV :s levnadshistoria och drar
sina slutsatser. Han äger i rikt mått det, som
en Stefan Zweig saknar, nämligen en
grundlig kännedom om tiden i allmänhet, dess
politik och dess andliga liv, dess strider och dess
idéer. Därigenom kan han med säker hand
sätta in kung Erik i sammanhangen och till
en början, innan han framlägger sitt förslag
till en syntetisk lösning av hans livsgåta,
värdera de yttre influensernas betydelse. Vad
Andersson i detta avseende har att säga om
Eriks förhållande till sådana företeelser som
Machiavellis idéer och astrologien är både
fyndigt och givande; det leder i själva verket
fram till en ny och överraskande förklaring
av Eriks uppträdande vid de sorgligt
ryktbara Sturemorden. Det är specialisternas sak
att fälla vetenskapens omdöme om denna
förklaring. För ögonblicket torde det räcka med
att framhålla, att Ingvar Andersson gjort en
intresseväckande insats i det historiska
forskningsarbetet och att han samtidigt skrivit en
rolig och underhållande bok.
Frans G. Bengtssons fall ligger annorlunda
till. Han har skrivit en bok om Karl XII, som
i alla hänseenden är ett ovanligt stycke prosa
och på grund av vissa markanta egenskaper
måste betecknas såsom en av vår
populärhistoriska litteraturs mest stimulerande alster.
Till motto har Frans G. Bengtsson tagit Karls
bistra ord: ”Värjan måste göra det bästa,
ty den skämtar intet.” Det är ett koncentrerat
uttryck för karolinska stämningar, och det
vinner författarens livliga gillande. Karl XII
kunde säga något sådant, menar han, därför
att han var en så sällsynt hederlig man, en
man av ära ”bland ett band krönta
stråtrövare”. Karl är i Frans G. Bengtssons ögon
en av de stora och ensamma:
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
