Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Biografier - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Maria Stuart - Ingvar Andersson, Erik XIV - Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVAN ST ROM
De ovan citerade raderna ge i själva verket
i koncentrerad form icke blott stämningen
i Frans G. Bengtssons bok utan också dess
innehåll. Han ser icke Karl XII mot
bakgrunden av svenska statsfrågor och
världspolitiska problem. I stället ser han honom
uteslutande i krigarkretsen, och han kan icke
underlåta att i samband med slaget vid Narva
återge sina visioner av linjer, som därifrån
leda tillbaka till Azincourt och till Marathon,
de linjer, som sammanbinda hjältars bedrifter.
Han skildrar med en viss tillfredsställelse
Karls förakt för diplomaternas ordsvall och
pekar i stället på hans svärd: det ”satt från
början i hans hand som Durendal i Rolands
och Nagelring i kung Diederichs”. Samtidigt
sticker han icke under stol med sin
uppfattning, att Karl ofta gjorde sig skyldig till
politiska galenskaper — såsom ett groteskt
misstag betecknar han sålunda hela det långvariga
polska fälttåget, vilket åsyftade den sachsiske
furstens avsättning som konung av Polen.
Men dylikt förmår icke rubba Frans G.
Bengtssons allmänna beundran för sin hjälte;
snarare stärker det den. Karl må ha varit en
naiv politiker; det viktiga och väsentliga är
emellertid, att han ägde ”en förnäm
hjältevilja, en hjältevilja, som är upphöjd,
fundamentalt ovärldslig och helt lidelsefri”.
Allt detta är stimulerande och roande, ty
det framföres kvickt och rättframt. Gärna
skulle man också ha lämnat Frans G.
Bengtsson i okvald besittning av sin romantiska
värld, ty vad han där åstadkommer, är
sällsynt till sin art och vederkvickande för sinnet.
Troligen skulle ingen människa ha sökt sak
med honom, om han icke själv sökt sak med
andra. I sitt förord uttalar han, att han under
sitt arbete letts av en större åstundan att
uppehålla sig vid Karl XII:s person än vid
de lärdes teorier i ämnet — en både
förklarlig och i hans fall väl också
försvarlig princip. Tyvärr har han icke till alla
delar fasthållit vid den. Han bryter mot den
på några sidor av sin bok, där han går till
rätta med personer, vilka varit djärva nog
att hysa en annan uppfattning om Karl än
han. Och han gör det på ett sätt, mot vilket
man bestämt måste reagera, sak samma om
man sympatiserar med gamle Fryxells
påståenden, står på Ernst Carlsons ståndpunkt,
delar Harald Hjärnes skarpsinniga
uppfattning eller till äventyrs känner sig mera dragen
till Frans G. Bengtssons egen utläggning. Det
är ledsamt att behöva konstatera, att
författaren uttrycker sig i ordalag, som äro
frånstötande genom sin hätskhet och genanta
genom sin minst sagt malplacerade intolerans.
De män han smädar och förlöjligar, ansågo,
att det finns något i historien som heter
ansvar gentemot samtid och eftervärld; därför
sökte de i första hand klargöra Karl XII:s
betydelse ur samhällelig synpunkt och i de
politiska sammanhangen. Att romantiken
därvid fick sitta emellan, är sant. Och så stort
är allvaret i Karl Xll-problemet, att för
många detta också måste te sig såsom helt
naturligt.
Man frågar sig, vad anledningen till Frans
G. Bengtssons utbrott är. Den enda rimliga
förklaringen synes vara, att han själv kommit
underfund med, hur svårt det är att i
längden genomföra den renodlat romantiska
uppfattning, som han så vältaligt pläderar för,
och att han därigenom förletts till ett
närmast desperat försök att en gång för alla
göra upp räkningen med andra skolor. Här
röjer sig en fundamental svaghet hos boken,
som förmodligen skall bli än mer
uppenbar i en följande del, just därför att
författaren under föga värdiga former på ett
tidigt stadium bränt sina skepp och därmed
gjort varje återtåg omöjligt. Det är
visserligen en heroisk gest, men om heroismen allena
är till fyllest, det får nästa volym utvisa.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
