JOSEF OCH HANS BRÖDER dock begränsat. Så är livsschemat, en upprepning som likväl inte är en upprepning. Bakom varje öde skymtar ett annat öde och bortom detta ett ännu avlägsnare; tiden är som en brunn som ständigt leder ner i nya brunnar. Medvetandet om livsschemat, som tillhörde släktet snarare än individen, gav den primitiva människan en norm för sitt handlande, en förebild och ett stöd utanför sig själv. Om ödet var gott eller ont betydde i grunden föga, var och en måste uppfylla sin del av schemat och förnedringen var lika nödvändig som upphöjelsen. Kain måste finnas likaväl som Abel; höjden och djupet förutsätter varandra. På samma sätt förutsätter människan och Gud varandra: Gud är människans högsta tanke och djupaste önskan; liksom Gud har skapat människan har människan i sin tur skapat Gud. Guds stränghet och godhet är människans eget verk men ligger ändå utanför henne, står över människan: i Gud har människan skapat något att förhärliga sig i, att spegla sig i, men även något att böja sig för och åtlyda. Nomaden Jaakob som sitter försjunken i grubbel vid brunnarna eller i sitt tält är sålunda i färd med att skapa Gud, den Gud som hans fäder påbörjat och gjort den första grova utformningen av. Jaakobs Gud är i mycket lik honom själv, en smula list och bedrägeri är för honom bara som en slöja under vilket något annat döljs: syftet, målet, schemats uppfyllelse. Men emedan han också är släktens Gud och har drag av Abraham och Isak och många urtida patriarker finns det åtskilligt hos honom som är Jaakob främmande, som oroar eller skrämmer honom. Idén med offret av sonen ingår i gudsskapan-dets schema, men det kan ske symboliskt, på ett ställföreträdande sätt, i enlighet med den gamla magiska föreställningen att symbolen samtidigt som den är symbol också verkligen är vad den symboliserar. När Abraham offrar väduren är det också sonen han offrar, fast det inte är han. Detta schemas återkomst spåras genom hela den gammaltestamentliga tiden fram till dess utomordentliga manifestation i Kristi livsöde. När Jung talar om tidsmedvetandets fara för ensidighet och anser att det kollektiva omedvetna med bland annat diktaren som medium sörjer för utjämningen, tycks det mig ovanligt väl kunna tillämpas på Thomas Manns senaste verk. Detsamma gäller exempelvis om Lawrence; olikheterna betyder därvid ingenting. Det är fråga om en förändring i vår tids ensidiga och därför destruktiva medvetande om sig själv. Och Thomas Mann bidrar härtill genom att belysa det gäckande dubbelspelet mellan tanke och känsla, mellan symbol och realitet, mellan orsak och verkan. Nattjaget, drömtänkandet måste åter beredas en plats för att inte mänsklighetens liv ska utarmas och förödas. ”Ansiktet tillhör dagen, som är full av vackra fördomar, men för natten, som känner sanningen, är det intet.” Det skulle varit svårt att finna en bättre lämpad översättare för detta verk än Bertil Malmberg; hans nya dikter visar ju vilken betydelse Thomas Manns nuvarande idévärld haft för honom personligen och därigenom har den bindning, den sympatigemenskap kommit att förefinnas mellan diktare och översättare som är nödvändig för en känslig och poetiskt adekvat tolkning. 4. — B. L. M. 10. 49