Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Josef och hans bröder - Anmälda böcker - Thomas Mann, Den unge Josef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF OCH HANS BRÖDER
dock begränsat. Så är livsschemat, en
upprepning som likväl inte är en upprepning. Bakom
varje öde skymtar ett annat öde och bortom
detta ett ännu avlägsnare; tiden är som en
brunn som ständigt leder ner i nya brunnar.
Medvetandet om livsschemat, som tillhörde
släktet snarare än individen, gav den
primitiva människan en norm för sitt handlande,
en förebild och ett stöd utanför sig själv. Om
ödet var gott eller ont betydde i grunden föga,
var och en måste uppfylla sin del av schemat
och förnedringen var lika nödvändig som
upphöjelsen. Kain måste finnas likaväl som
Abel; höjden och djupet förutsätter varandra.
På samma sätt förutsätter människan och Gud
varandra: Gud är människans högsta tanke
och djupaste önskan; liksom Gud har skapat
människan har människan i sin tur skapat
Gud. Guds stränghet och godhet är
människans eget verk men ligger ändå utanför
henne, står över människan: i Gud har
människan skapat något att förhärliga sig i, att
spegla sig i, men även något att böja sig för
och åtlyda. Nomaden Jaakob som sitter
försjunken i grubbel vid brunnarna eller i sitt
tält är sålunda i färd med att skapa Gud, den
Gud som hans fäder påbörjat och gjort den
första grova utformningen av. Jaakobs Gud är
i mycket lik honom själv, en smula list och
bedrägeri är för honom bara som en slöja
under vilket något annat döljs: syftet, målet,
schemats uppfyllelse. Men emedan han också
är släktens Gud och har drag av Abraham
och Isak och många urtida patriarker finns
det åtskilligt hos honom som är Jaakob
främmande, som oroar eller skrämmer honom.
Idén med offret av sonen ingår i
gudsskapan-dets schema, men det kan ske symboliskt, på
ett ställföreträdande sätt, i enlighet med den
gamla magiska föreställningen att symbolen
samtidigt som den är symbol också verkligen
är vad den symboliserar. När Abraham offrar
väduren är det också sonen han offrar, fast
det inte är han. Detta schemas återkomst
spåras genom hela den gammaltestamentliga
tiden fram till dess utomordentliga
manifestation i Kristi livsöde.
När Jung talar om tidsmedvetandets fara
för ensidighet och anser att det kollektiva
omedvetna med bland annat diktaren som
medium sörjer för utjämningen, tycks det mig
ovanligt väl kunna tillämpas på Thomas
Manns senaste verk. Detsamma gäller
exempelvis om Lawrence; olikheterna betyder
därvid ingenting. Det är fråga om en förändring
i vår tids ensidiga och därför destruktiva
medvetande om sig själv. Och Thomas Mann
bidrar härtill genom att belysa det gäckande
dubbelspelet mellan tanke och känsla, mellan
symbol och realitet, mellan orsak och verkan.
Nattjaget, drömtänkandet måste åter beredas
en plats för att inte mänsklighetens liv ska
utarmas och förödas.
”Ansiktet tillhör dagen, som är full av
vackra fördomar, men för natten, som känner
sanningen, är det intet.”
Det skulle varit svårt att finna en bättre
lämpad översättare för detta verk än Bertil
Malmberg; hans nya dikter visar ju vilken
betydelse Thomas Manns nuvarande
idévärld haft för honom personligen och
därigenom har den bindning, den
sympatigemenskap kommit att förefinnas mellan
diktare och översättare som är nödvändig för
en känslig och poetiskt adekvat tolkning.
4. — B. L. M. 10.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
