Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Stor tidssatir i litet format - Anmälda böcker - Pär Lagerkvist, I den tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOR TIDSSAT1R I LITET FORMAT
Ett barn kan begripa, att bakom den makabra
satiren ligger sårad, blödande människokärlek
och svidande, förtärande sorg över
humani-tetsideal som svikits och släpats i smutsen.
Om Swift påminnes man också i ”Det
märkvärdiga landet”, som till det yttre närmast
har karaktären av en uppsluppen lilleputtiad
— om uttrycket tillåtes — men där allvaret
på botten är lika stort och lika övertygande.
I denna lilla fantastiska reseberättelse, i släkt
med salig Gullivers, skildras, hur ett
turistsällskap kommer till ett avlägset och
underligt litet land. Människorna där förefalla
snälla och hyggliga, men de uppträda rysligt
besynnerligt. Så till exempel röra de sig fritt
på gatorna, gå klädda i olikfärgade skjortor
men sakna stövlar, och de hälsa på varandra
utan knytnävar eller armlyftningar. Landets
inre förhållanden äro också egendomliga.
Olika personer kunna ha olika meningar om
saker och ting, till och med om landets
regering. Barnen få leka och övas inte i vapnens
bruk. Diktarna föreläggas inte sina uppgifter
utan tillåtas skriva vad som faller dem in.
Tidningarna kunna uttrycka olika meningar.
På restaurangerna sitta blonda och mörka,
kortskalliga och långskalliga om varandra.
Ett gemensamt ideal eller en allmängiltig
norm saknas överhuvud. Dråpligare och mer
slående kan man inte teckna en bild av den
framtid, där den smädade och skändade
demokratien är en till skräpvrån förvisad kuriositet.
Pär Lagerkvist tror dock — så pass
optimistisk är han — att åtminstone forskarna
skola finna vissa spår av en låt vara primitiv
kultur hos detta lågt stående folk, vars nivå
man ju lämnat långt bakom sig. Där finnas
dock skolor som uppfostra släktet, även om
det sker felaktigt, kuriöst omständliga lagar,
välmenande humanitära institutioner och så
vidare — allt naturligtvis mycket löjligt och
lustigt. Det märkligaste av allt är likväl, att
detta efterblivna folk tycks bestå sig med
PÄR LAGERKVIST
något slags grumlig metafysik, vissa
egendomliga föreställningar om forskningens frihet och
personlighetens rätt, om människolivets
egenvärde oberoende av samhället och dess plats
däri. Det är uppriktigt och modigt av Pär
Lagerkvist att åsätta sin humanistiska
åskådning den metafysiska stämpeln. Litet var ha
väl vi, som inte kunna ge avkall på det
märkvärdiga landets antikverade föreställningar,
under de senaste åren kommit till insikt om
vad bespottarna kalla vår ”metafysiska
bundenhet”; det klargör begreppen och rensar
upp luften om man som Pär Lagerkvist åsätter
sina åsikter deras rätta namn och har modet
att stå för det, man må sedan nedhånas aldrig
så mycket. Och själv har han på detta sätt
förtydligat och fullföljt fjolårets stora
humanistiska förkunnelse i ”Den knutna näven”.
Till tidigare tankegångar anknyter han
också i ett par andra satirer. I bibelparafrasen
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
