Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Stor tidssatir i litet format - Anmälda böcker - Pär Lagerkvist, I den tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
”Paradiset” vänder han sig sålunda mot
människans missbruk av Vår Herres yppersta
gåva, kunskapens träd; dess frukter ha gjort
oss finurliga och intelligenta men inte
förståndiga eller kloka, och till slut ha de blivit
fruktansvärda vapen, varmed vi förgöra
varandra inbördes. Den uppblåsta förvetenheten,
den rotlösa intellektualismen ha i Pär
Lagerkvist en gammal och trogen vedersakare; då
han i stället hyllar godheten och klokheten
som de verkligt skapande och uppbyggande
makterna i människornas liv, är han i pakt
med den humanism, som insett, att den
ovillkorligen måste fyllas av emotionell styrka,
om den skall ha den ringaste utsikt att hävda
sin ställning i nutidens stormar. På samma
linje ligger hans satir mot våra dagars
självkorade övermänniskor med sina diktatoriska
anspråk på att sitta inne med all världens
visdom; i den underbara lilla bibelparafrasen
”1 den tiden” framför han sin gamla
förkunnelse, att den verkliga visdomen är att finna
hos de stilla i landen, hos de små och ödmjuka
människorna. ”Patentverket” slutligen är en
mer lekfull men också mer bagatellartad satir
mot nutidens andliga patentmediciner, vilken
likväl träffar prick i lika hög grad som de
andra. — — —
I en av Pär Lagerkvists yppersta
ungdoms-noveller, ”Maurice Fleury”, berättas, hur en
man, som fått sitt ansikte förstört i kriget,
återvänder till sitt hem. Han blir inte
igenkänd av sina anhöriga och uppfylles då av
förbittring mot dem.
”Hur mycket älskade de honom väl då?
Den man älskar känner man igen bland tusen,
och inte förmå ens de svåraste sår skyla bort
hans kära anletsdrag. Under den sköra huden
ligga andens krafter och skönhet; vad förmår
väl det kalla järnet mot en människas levande
själ?”
Vad förmår det kalla järnet mot en
människas levande själ? Det är ett paradoxalt
tillspetsat uttryck för tron på det andliga livets
bestånd, på människosjälens evighetskaraktär.
Den tron har för Pär Lagerkvist blivit den
sista strålen av hopp i en ohyggligt
mörknande värld. Stundom har den väl varit
undanskymd — i ”Vid lägereld” saknas den
sålunda helt — men i årets bok har den åter
lyst fram och blivit det trots-allt, som
diktaren reser mot våldets blodsvälde. Det finns
i den nya boken ett oändligt gripande litet
prosapoem, ”1 passionstider”, där
människosjälen är Mästaren, som talar i den natt han
blev förrådd:
”Så ofta som I dricken mitt blod och
berusen eder med det och sölen ner edra
händer, så är jag likväl mitt ibland eder.
I förmån intet emot mig. Ty I ären de
dödlige, men jag är uppståndelsen och livet. Allt
vad I gören, gören I blott till min
uppståndelse.”
Linjen från ungdomsdiktningen är bevarad,
och man förstår, att denna tro kan bli det
enda som återstår den, som inte vill eller
kan resignera inför våldets regemente och
barbariets renässans.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
