MÄSTERSTYCKET Sigfrid S i w e r t z: Sista äventyret. Bonniers. 5: 50. Recenserad av CARL BJÖRKM AN Sigfrid Siwertz’ nya berättelsebok avslutas med två historier, rätt typiska exponenter för sin författares virila, intellektuellt tränade, skickligt arrangerande novellistiska konst, som någon gång i sin fräna kritik av tidens sterilitet och mekanisering själv kan präglas av just den kyliga obarmhärtighet, som Siwertz så obarmhärtigt går till rätta med. Utomordentligt välgjorda —■ och ändock på något vis gjorda — dela de felen och förtjänsterna i Siwertz’ berättargåva. Om titelnovellen i samlingen kan emellertid bara ett sägas: den är den bästa novell, som på många år sett dagen på svenskt språk. Den har knapp, dramatisk komposition. Den har poesiens många dimensioner. Den rymmer stänk och flikar ur sin berättares hela rika och mångfasetterade tankevärld. Där går ifrån den ett helt system av kanaler till författarens samlade skrifter. Visserligen kan det väl hända att man — om man blott ser till det yttre händelseförloppet — tycker sig kunna inpassa denna historia ungefär var som helst i vår novellistiska produktion. Den handlar om ett parisiskt reseäventyr bland många andra, en erotisk bagatell, som får en nog så melodramatisk upplösning: den unga tyska dam, som på en resa till Paris blir plockad upp och omhändertagen av en svensk kongressande arkitekt, dör i hans armar uppe på hotellets resanderum i det mest kritiska av kärlekens alla ögonblick. Man kan kritisera novellens första hälft och säga: sådant händer var dag. Man kan kritisera dess senare hälft och säga: sådant händer inte var dag. Och därmed har man riktat en kritik mot majoriteten av noveller och novellister — och de äro icke få! — som skulle kunna tänkas röra sig inom just detta händelseschema. Men hur rik, hur förtjusande, hur allvarsam och lekfull har inte den värld blivit åt vilken Sigfrid Siwertz skänkt liv med just dessa händelser som levande medelpunkt. Andra berättare kunna vara livligare i rörelserna och lättare i handlaget än Siwertz, och ändå har man tillsammans med honom först och främst en trygghetskänsla, som knappast någon av hans samtida berättare inger på samma sätt: tryggheten att hela tiden veta sig i gott sällskap. Primitivisterna till trots är det nämligen i alla fall roligt med kultur, och utan att Siwertz strängt taget någonsin förfaller till snobbistiskt skryt med sitt kunnande, så vet man dock alltid i hans noveller att han kan det han talar om; han har den mera breda än djupa bildning, som är ett av borgerlighetens mest förtjusande märken. Handen på hjärtat — man får i alla fall större respekt för en författare som sakkunnigt kan göra jämförelser mellan Havannas kolorit och Vene- 53