Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Björkman: Mästerstycket - Anmälda böcker - Sigfrid Siwertz, Sista äventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄSTERSTYCKET
Sigfrid S i w e r t z: Sista äventyret. Bonniers. 5: 50.
Recenserad av CARL BJÖRKM AN
Sigfrid Siwertz’ nya berättelsebok avslutas
med två historier, rätt typiska exponenter för
sin författares virila, intellektuellt tränade,
skickligt arrangerande novellistiska konst, som
någon gång i sin fräna kritik av tidens
sterilitet och mekanisering själv kan präglas av
just den kyliga obarmhärtighet, som Siwertz
så obarmhärtigt går till rätta med.
Utomordentligt välgjorda —■ och ändock på något
vis gjorda — dela de felen och förtjänsterna
i Siwertz’ berättargåva. Om titelnovellen i
samlingen kan emellertid bara ett sägas: den
är den bästa novell, som på många år sett
dagen på svenskt språk.
Den har knapp, dramatisk komposition.
Den har poesiens många dimensioner. Den
rymmer stänk och flikar ur sin berättares hela
rika och mångfasetterade tankevärld. Där går
ifrån den ett helt system av kanaler till
författarens samlade skrifter. Visserligen kan det
väl hända att man — om man blott ser till
det yttre händelseförloppet — tycker sig
kunna inpassa denna historia ungefär var som
helst i vår novellistiska produktion. Den
handlar om ett parisiskt reseäventyr bland
många andra, en erotisk bagatell, som får en
nog så melodramatisk upplösning: den unga
tyska dam, som på en resa till Paris blir
plockad upp och omhändertagen av en svensk
kongressande arkitekt, dör i hans armar uppe
på hotellets resanderum i det mest kritiska av
kärlekens alla ögonblick. Man kan kritisera
novellens första hälft och säga: sådant händer
var dag. Man kan kritisera dess senare hälft
och säga: sådant händer inte var dag. Och
därmed har man riktat en kritik mot
majoriteten av noveller och novellister — och de
äro icke få! — som skulle kunna tänkas röra
sig inom just detta händelseschema.
Men hur rik, hur förtjusande, hur
allvarsam och lekfull har inte den värld blivit åt
vilken Sigfrid Siwertz skänkt liv med just
dessa händelser som levande medelpunkt.
Andra berättare kunna vara livligare i
rörelserna och lättare i handlaget än Siwertz, och
ändå har man tillsammans med honom först
och främst en trygghetskänsla, som knappast
någon av hans samtida berättare inger på
samma sätt: tryggheten att hela tiden veta sig
i gott sällskap. Primitivisterna till trots är det
nämligen i alla fall roligt med kultur, och
utan att Siwertz strängt taget någonsin
förfaller till snobbistiskt skryt med sitt kunnande,
så vet man dock alltid i hans noveller att han
kan det han talar om; han har den mera breda
än djupa bildning, som är ett av
borgerlighetens mest förtjusande märken. Handen på
hjärtat — man får i alla fall större respekt
för en författare som sakkunnigt kan göra
jämförelser mellan Havannas kolorit och Vene-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
