Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Björkman: Mästerstycket - Anmälda böcker - Sigfrid Siwertz, Sista äventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄSTERSTYCKET
stund vid graven på den parisiska
kyrkogården rullar arkitekten upp sin förälskelses
hela film och får en ny och friskare och mera
försonande syn på kvinnorna ur sitt förflutna.
Det är en elegisk final som författaren
spelar upp ovanpå de tidigare satsernas
allegro och allegro con sordino, och ändock
har man på känn att det är denna final, som
legat honom själv allra närmast om hjärtat
och att det är för dess skull som novellen
ytterst är skriven; här borrar han upp en
lönngång rakt ned i en mans hjärta! Det är
verkligen en mans rannsakan med sig själv,
och allvarsammare och med renare uppsåt än
här kunde denna rannsakan inte ha företagits.
Vad som i mannens liv före medelålderns
bokslut varit lek och lustigheter bara, blir
här för första gången granskat med allvar
i blicken, ungdomens lögner bli avslöjade,
och högmodet blir till förkrosselse den stund
han vid den döda kvinnans plötsligt så
moderliga hand känner sig ledd tillbaka till sin
barndom. Den som vid graven svarar för
denna rannsakan med sig själv har väl också
han en gång i tiden varit en flanör, vars sinne
varit öppet blott för det fladdriga och flyende
i tillvaron. Men liksom en annan flanör har
han kommit till insikt om att livet ingenting
är värt förrän det får kontakt och
sammanhang och att den värdefulla personligheten
aldrig kan förenas med slapphet utan fordrar
aktivitet och ansträngning. Reseäventyret —
ja, det kunde nog flanören med förtjusning ha
åtagit sig att prestera. Men först mannens
allvarsamma ålder var det förunnat att med
själavånda granska det förgångna och söka
skapa lycka ur vad han brutit. Glättigheten,
saktmodet och leendet äro inte fördenskull
landsförvista ur denna diktskapelse, som
— man skulle mycket misstaga sig om inte
så vore fallet — Sigfrid Siwertz själv måste
tillerkänna en central plats i sin produktion.
Den handlar nämligen om hur en
personlighet kommer till.
I den på en gång stränga och milda
slutvinjetten skymtar bland mycket annat
ungdomsårens ensamme pojkvasker hemma i
Stockholm, hopplöst ful och förälskad, skamsen
och utskrattad mitt uppe i pantlekarna. Det
är ett stycke Tonio Kroger, och hans
förekomst i dramat bidrar sannerligen inte att
minska vårt intresse för stycket; för oss alla
som ha den allra ringaste kontakt med på en
gång diktens värld och bourgeoisiens ligger
väl saken så till, att varje skymt av den pilten
vid barnbalernas dörrposter kommer det att,
vid första kontakt, snöra till om våra hjärtan.
Och så kommer också den stämningen med i
denna utsökta novell, där så mycken
omedelbarhet och så mycken erfarenhet stämt möte,
där vemodet möter cynismen och där tankens
rikedom inom berättelsens snäva ram vittnar
om att det i alla fall ligger en djup och
varaktig sanning förborgad i poeten A:lfr-d
V :stl-nds i dagarna publicerade apologi för
novellens prosaiska konstart:
Ja, en novell
läst utan kritisk pince-nez,
fast bagatell
hindrar ej helt en idé.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
