Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Romersk historia - Anmälda böcker - Robert Graves, Jag, Claudius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMERSK HISTORIA
Robert Graves: Jag, Claudius. Översättning av Louis Renner. Tiden. 10:—.
Recenserad av SVEN STOLPE
De historiska romaner, som i original eller
översättning presenterats för den svenska
litterära allmänheten under senare
decennier, har varit påfallande svaga. Bland de
bättre erinrar man sig den finurlige dansken
Nis Petersens schvungfulla och pratsamma
”Sandalmakargatan”, som emellertid delvis
tangerade spexet, och vars sakuppgifter ofta
visade en särdeles välutvecklad fantasi, samt
den kloka Annie Åkerhielms intressanta roman
om Tiberius. Vad som från sakkunnigt håll
— det vill säga professionella klassiker —
skrivits i genren har saknat konstnärligt liv.
Inte ens en så sprudlande temperamentsfull
begåvning som Mussolinis vän Västeråslektorn
Hjertén lyckades få riktigt liv i sina antika
fresker.
Även mycket goda historiska romaner med
romerska motiv skulle emellertid förblekna vid
sidan av Robert Graves’ stora bok om kejsar
Claudius, av vilken den första delen i lysande
översättning av Renner denna höst utsänts av
Tidens förlag. Det är en helt enkelt magnifik
bok, som avväpnat även författarens trognaste
vedersakare i engelsk litteraturkritik. Boken
är inte bara ett lysande konstverk; den
markerar sannolikt en ny epok i den
historiska romanens historia. Veterligen har aldrig
en känd historisk gestalt litterärt angripits
med de metoder som Graves utspekulerat.
Greppet är att låta Claudius tala i jagform.
Det låter ganska fantastiskt, och än
äventyrligare verkar tilltaget, om man erinrar sig,
hur litet forskningen egentligen med säkerhet
vet om kejsar Claudius. Man väntar sig en
fräck modernisering, en serie av grymma
anakronismer. Sant är också, att ett och annat
stöter, att det delvis — icke genomfört —
moderna ordvalet till att börja med chockerar.
Man har svårt att acceptera de premisser, som
författaren utan vidare kräver: att Claudius
arbetat på en stor självbiografi, som Graves
funnit och nu utger i något moderniserad
version. Men när man tagit sig igenom de första
grupperna av intrigerande och larmande
medspelare i den stora tragiska farsen kring
Augustus’ tron — huvudfiguren är hans
sataniskt samvetslösa men geniala maka Livia —
och börjar få korn på den talande själv,
väckes intresset. Och snart är man alldeles
fången. Man tror. Man tycker sig höra den
stackars misshandlade, föraktade, stammande
krymplingen Claudius’ egen andfådda stämma
och se hans flackande men intelligenta ögon.
Hela den blodiga krönikan med mord,
intriger, deporteringar, skilsmässor och omgiften
drar förbi som en makaber film men med de
ledande gestalterna präktigt utmejslade och
med dialogerna sprakande av hätska invektiv.
Och mitt i denna storm av upprörda
pas
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
