Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Romersk historia - Anmälda böcker - Robert Graves, Jag, Claudius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMERSK HISTORIA
sioner — med fientliga stammar oavlåtligen
larmande utanför det väldiga rikets portar i
öster och väster — går eller snubblar fram
den föraktade Claudius, som tvångskopplas
ihop med en förfärlig megära, som firar sitt
bröllop i smyg, och vars första uppträdande
med sin maka hälsas med råa skratt och
brutalt hänsynslösa anspelningar av de
förtjusande två svärmödrarna. Men Claudius
har sin egen väg. Han kompenserar icke
sin smälek i storhetsvansinne och hysteri,
han viker undan, han spelar om möjligt än
mer -rubbad än han tros vara, men i all
tysthet arbetar han med en vetenskapsmans
lidelsefulla flit och skärpa på stora historiska
arbeten, först en biografi över sin fader,
därnäst — då det förra arbetet förbjudes —
på en skildring av Augustus’ religiösa
reformarbete. Det är detta drag hos den
historiska Claudius, som Graves tagit fasta på —
han var verkligen en passionerad historiker,
även om hans efterlämnade tal vittnar om en
betydligt mer bombastisk och dunkel ådra än
den som präglar hans nu utsända
självbiografi. Graves låter oss se honom i
vetenskapligt arbete, och han lurar oss just därigenom
att tro på hans självbiografi. En av de mest
förtjusande skildringarna i boken är Claudius’
diskussion om vetenskapliga metodfrågor med
Livius — ”en skäggig, böjd man på omkring
sextio år med gulaktig ansiktshy, pigga ögon
och ett högst oceremoniöst sätt att tala” —
och Pollio. De båda historikerna invecklar sig
i en tuppfäktning av typiskt akademiskt snitt,
där sticken viner och ironien fräser. Livius är
ovederhäftig, han låter de gamle tala som
moderna romare och han kontrollerar aldrig
riktigt sina uppgifter. Framför allt —
utvecklar den präktige Pollio, som i sin
vetenskapliga furia inte så litet påminner om den
lundensiska historikerskolan, när den samlas till
midvinterblot på någon stackars rudbeckiansk
sagotant från de historiska seminarierna i
ROBERT GRAVES
Uppsverige — framför allt är det upprörande,
att Livius vill ha oss att tro på de tal han
lägger i sina hjältars mun. Generaler och
kungar uttalar sig inte så där akademiskt och
välpolerat. Hur orerade Cesar före slaget vid
Pharsalia?
”Bad han oss minnas våra hustrur och barn
och Roms heliga tempel och våra tidigare
ärofulla strider? Nej, det gjorde han inte! Han
klev upp på en granstubbe med en jättestor
rättika i ena handen och ett stycke hårt
soldatbröd i den andra och skämtade mellan
munsbitarna. Inga förfinade skämt, utan rejäla,
ärliga, grova skämt. Han talade om, hur rent
Pompejus’ liv var i jämförelse med hans eget.
Och de saker han gjorde med den där rättikan
kunde ha fått en oxe att skratta. Jag minns en
grov anekdot om hur Pompejus vunnit
tillnamnet den Store — o, den där rättikan! —
och en annan ännu värre om hur han själv
förlorat sitt hår i basaren i Alexandria. —
Cesar hade en underbar mimik, och han rela-
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
