SVEN STOLPE terade Pompejus’ tal, innan han störtade sig på sitt svärd (rättikan var i farten igen — med toppen avbiten). Han anklagade de odödliga gudarna för att alltid låta lasten triumfera över dygden. Å, vad de skrattade! Och sedan skrek Cesar: ’Och är det inte sant, fast Pompejus säger det? Förneka det, orn ni kan, era förbannade horbockar!’ Och han kastade den halvätna rättikan på dem. Å, vad de tjöt! Aldrig har det funnits sådana soldater som Cesars!” Sant är att inte ens Pollio tar med dessa saftiga drag i den offentliga versionen av sitt verk, men han inregistrerar dem i sitt privata supplement. Det är detta och liknande supplement Graves med sitt fräcka spårsinne och sin ogenerade realism tycks ha fått fatt i och nu begagnar. Det blir en lysande färgstark och grann krönika, som driver läsaren fram mot sista sidan som en jolle som dansar för frad-gande sjöar .. . Det rent historiska värdet av boken kan en amatör icke bedöma. En blick i de tillgängliga fackarbetena visar dock, att Graves har många egna hypoteser, men att han i huvudsak ansluter sig till gängse meningar. Men vilket liv, vilken dramatisk kraft äger icke hans berättelse i jämförelse med de officiella kornknarrarnas! Hos Graves möter vi Clau-dius själv, haltebolinken som blev kejsare, framdragen ur sitt hörn av rusiga och revolutionära pretorianer — han står för vår syn och vi känner honom som en av våra vänner. Historikerna själva använder andra och sobrare medel. Tydligast fattar man skillnaden mellan Graves’ och hans föregångares grepp om Claudiusgestalten, om man läser den fantastiska plattityd, som en berömd svensk historiker låter avsluta sin Claudiuskarak-teristik — den är så präktig, att den måste citeras i hela sin akademiska snusförnuftighet: ”Hans begåvning och hans goda avsikter kunna ej betvivlas, men han hade det felet att låta sig behandlas hur som helst, och det bör ej en kejsare göra.” Det bör ej en kejsare göra! Om vad en kejsare bör göra berättar Graves inte så mycket — till och med Augustus blir en litet trist pedant i hans skildring — men däremot vet han exakt besked om vad en kejsare gör. Han är engelsman. Det engelska världsväldets friska vindar spelar genom hans bok, han är en medlem av densamma nation som i dessa dagar med arkipelager av snabbt framrusande slagskepp bereder sig att visa Mussolinis Italien, att världens herrar nu äro hemma i London, icke i Rom. 58