Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Romersk historia - Anmälda böcker - Robert Graves, Jag, Claudius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
terade Pompejus’ tal, innan han störtade sig
på sitt svärd (rättikan var i farten igen —
med toppen avbiten). Han anklagade de
odödliga gudarna för att alltid låta lasten triumfera
över dygden. Å, vad de skrattade! Och sedan
skrek Cesar: ’Och är det inte sant, fast
Pompejus säger det? Förneka det, orn ni kan, era
förbannade horbockar!’ Och han kastade den
halvätna rättikan på dem. Å, vad de tjöt!
Aldrig har det funnits sådana soldater som
Cesars!”
Sant är att inte ens Pollio tar med dessa
saftiga drag i den offentliga versionen av sitt
verk, men han inregistrerar dem i sitt privata
supplement. Det är detta och liknande
supplement Graves med sitt fräcka spårsinne och sin
ogenerade realism tycks ha fått fatt i och nu
begagnar. Det blir en lysande färgstark och
grann krönika, som driver läsaren fram mot
sista sidan som en jolle som dansar för
frad-gande sjöar .. .
Det rent historiska värdet av boken kan en
amatör icke bedöma. En blick i de
tillgängliga fackarbetena visar dock, att Graves har
många egna hypoteser, men att han i
huvudsak ansluter sig till gängse meningar. Men
vilket liv, vilken dramatisk kraft äger icke
hans berättelse i jämförelse med de officiella
kornknarrarnas! Hos Graves möter vi
Clau-dius själv, haltebolinken som blev kejsare,
framdragen ur sitt hörn av rusiga och
revolutionära pretorianer — han står för vår syn
och vi känner honom som en av våra vänner.
Historikerna själva använder andra och
sobrare medel. Tydligast fattar man skillnaden
mellan Graves’ och hans föregångares grepp
om Claudiusgestalten, om man läser den
fantastiska plattityd, som en berömd svensk
historiker låter avsluta sin
Claudiuskarak-teristik — den är så präktig, att den måste
citeras i hela sin akademiska
snusförnuftighet:
”Hans begåvning och hans goda avsikter
kunna ej betvivlas, men han hade det felet
att låta sig behandlas hur som helst, och det
bör ej en kejsare göra.”
Det bör ej en kejsare göra! Om vad en
kejsare bör göra berättar Graves inte så
mycket — till och med Augustus blir en
litet trist pedant i hans skildring — men
däremot vet han exakt besked om vad en
kejsare gör. Han är engelsman. Det engelska
världsväldets friska vindar spelar genom
hans bok, han är en medlem av densamma
nation som i dessa dagar med arkipelager
av snabbt framrusande slagskepp bereder
sig att visa Mussolinis Italien, att världens
herrar nu äro hemma i London, icke i Rom.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
