Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Agnes v. Krusenstjerna, Fattigadel, anmäld av Holger Ahlenius - Harry Martinson, Nässlorna blomma, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och återgiven med bitterhetens och föraktets
förfärande klarsyn och inte minst därigenom
har fått en kusligt övertygande
verklighets-prägel. Lejonklon sticker fram även på andra
ställen: i de nästan strindbergska utbrotten
mot själva familjeinstitutionen, i skildringen
av de överkänsliga nervernas reaktion mot
dåliga maträtter och andra bagateller, vilket
också leder tanken till ”Dödsdansens” diktare.
Den gråa tavlan saknar väl inte helt ljusare
inslag: överste von Lagercronas och den
judiska lärarinnan Erna Abrahams varma,
godhjärtade mänsklighet och de befängda
episoderna med de båda mattjudarna och den av
konsul Tryggerson anordnade utflykten, där
Agnes von Krusenstjerna angenämt
överraskar sina läsare med en strålande humor av
det mest uppsluppna slag. Men vad i övrigt
angår skildringen av de vuxna personerna i
boken, så har det onekligen blivit en något
torr och utdragen släkt- och småstadskrönika,
som inte kan sägas stå i jämnhöjd med
författarinnans bästa ting. På åtskilliga ställen
i denna bok tycker man sig förnimma en
trötthet, som är minst sagt ursäktlig efter
kraftprestationen med ”Fröknarna von Pahlen”
och allt det rabalder som uppstått kring detta
verk. Desto större är ens beundran över Agnes
von Krusenstjernas skaparkraft och energi att
så snart lägga upp en ny stor romancykel,
som ”Viveka von Lagercronas historia”
tydligen är avsedd att bli. Det är med de största
förväntningar man motser fortsättningen, och
man vill gärna uppskjuta ett mer ingående
omdöme tills verket föreligger färdigt och
avslutat.
Vad som emellertid framför allt lever redan
i denna första del och står fullt i nivå med det
yppersta som författarinnan åstadkommit i
denna genre, är barnskildringen. På det
området är Agnes von Krusenstjerna sedan
gammalt mästare, och härutinnan har hon denna
gång givit ett värdigt motstycke till ”Den blå
rullgardinen”. Så som de tre syskonen
Lager-crona här leva, den inbundne, buttre Douglas
med sin ömhet för djur och sina ensamma
drömmerier i skog och mark, den
inställ-samma, feminina skvallerbyttan och
hyste-rikern Antonius och den lilla Viveka själv
med sitt alltför känsliga sinne och sitt bittert
kärlekstörstande hjärta, så leva i tidigare
svensk diktning endast två barn, Martin Birck
och — Angela von Pahlen. Och därmed är
tillräckligt, därmed är allting sagt.
Till sist dock en liten stilistisk anmärkning,
som recensenten länge haft på läpparna.
Varför envisas Agnes von Krusenstjerna att
bibehålla verbens pluralformer i dialoger? I
beskrivande och berättande prosa äro de väl på
sin plats och begagnas, som synes, även av
anmälaren, men i samtalsspråk äro de enbart
ett oting. På Agnes von Krusenstjernas eljest
vankfria prosa utgöra de en fläck av onatur,
som snarast borde borttvättas.
Holger Ahlenius
Nässlorna blomma
Harry Martinson: Nässlorna blomma.
Berättelse. Bonniers. 6: 75.
”Nässlorna blomma” är Harry Martinsons
första roman i vedertagen bemärkelse. Den är
berättelsen om de första tolv åren i en pojkes
liv. Pojken heter Martin Tomasson, men man
behöver inte vara särskilt initierad för att
förstå, att hans rätta namn var Harry
Martinson. Romanen är i allt väsentligt
självbiografisk. Det voro också Martinsons tidigare
prosaböcker, ”Resor utan mål” och ”Kap
Farväl!”. Men medan författaren i dessa böcker
uteslutande var betraktare och resonör, en
filosofisk vagabond, som med hjärta och ögon
gick upp i allt han såg omkring sig, är han
i den nya boken psykolog. Och det visar sig,
att krafterna icke svika, när han vänder sig
inåt mot sitt eget väsen och öde.
Själsskildringarna i ”Nässlorna blomma” äro lika
omedelbara och nyskapande som hans
naturbeskrivningar varit och alltjämt äro. Hans
geni för honom även på detta plan stundom
ett stycke närmare den sanna innebörden än
någon annan svensk författare kommit. Det
bryter igenom språkets och tankens
konventioner och når jungfrulig mark.
Martin är född i Göinge på gränsen till
Blekinge. Fadern, som porträtteras i det litet
flaxiga inledningskapitlet, är en emigrant av
äventyrlig läggning, ett arv kallar honom hem
från Tasmanien, han gifter sig och sätter upp
en lanthandel, försvinner igen till Pacific-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
